Same procedure as last year!

och jag lär mig aldrig!

Systeryster ringde för lite över en vecka sedan smått desprat efter någon mer jämnårig till midsommaren och bjöd in mig och barnen till mamma och deras sommarstuga. Jag har genom årens lopp kommit att avsky midsommarfirandet med min mamma eftersom hennes sätt att få alla att skratta har alltid varit att förnedra mig. Alla släktingar har sett detta men ingen har vågat stå upp mot henne.

Hur kunde jag ens tro att det skulle vara en bra idé att åka dit denna gång då jag visste vilka som skulle komma dit men efter mer än 30 år av denna behandling så kände jag att jag troligen är tillräckligt hårdhudad för att klara av en kväll i deras sällskap.

Den här gången sjönk hon dock till ett "all time low"!! Så fort vi kom dit så började hon "skämta" med storbusen om hur gammal han var och om han kunde läsa. Min mamma och hennes väninna sträckte fram en tidning mot honom och bad honom läsa väderleksrapporten. Hon vet så väl hur jobbigt min pojke har haft det med läsinlärningen och hur hårt han jobbat för att få läsningen att äntligen börja lossna. Inte undra på att han började gråta inom den första timmen hemma hos mormor. Hon fortsatte skämta på min pojkes bekostnad under hela kvällen både gällande läsningen för "om han inte kan läsa så är han ju en bebis" och varje gång han sa något så förlöjligade hon honom och när han var ute och lekte med hunden och snubblade så började hon garva åt det också. Jag har vid flera tillfällen sagt till henne att han är extra känslig just nu pga separationen men det kändes som om hon fick någon sorts pervers njutning i att få honom att gråta gång på gång på gång. Det och alla tjuvnyp hon gav mig under kvällen måste ha gjort midsommaraftonen till en våt dröm för henne.

Det slutade med att jag och syster min tog med oss barnen till hennes rum och tittade på teve istället, och det var nu jag fick veta att min syster som jag alltid trott har haft en bra uppväxt erkände att hennes uppväxt har varit lika djävlig som min. Och jag som trodde att vår mamma faktiskt hade ändrat sig för någon av systrarnas skull men tyvärr inte.

Storhandling pågår!

Här har vi någon som har varit van vid att ha en stor bil när hon ska iväg och storhandla. Visserligen har vi alltid åkt hela familjen men idag var det dags att ta det stora klivet in i singellivet och storhandla själv med busarna i släptåg.

Jag var så beredd på att behöva jaga minibusen genom hela butikerna för att slutligen stå där i kassan med ett vilt skrikande argsint barn för att jag inte köpte den där tidningen som detta lilla troll ville ha men det hände faktiskt inte. Båda barnen följde med mig runt i hela butiken och hjälpte mig med att hämta varor och att lägga (läs "häva ner") dem i shoppingvagnen.

Eftersom budgeten numera kommer att krympa till det minimala så vågade jag inte ens köpa en dricka för att dricka i bilen och ju närmare kassan jag kom desto större växte sig ångesten över att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på kortet. Till min stora förvåning slutade summan på strax över 1400:- vilket är tusenlappen mindre än vad jag handlade för innan fast då för två barn och två vuxna och inte för enbart oss tre som jag handlade för idag. Fast jag insåg nu att jag glömde köpa Samarin! *katten också*

Så kom vi till det stora testet! Hur får man in 6 stora kassar med varor i en minimal bil där det redan ligger en 50 liters säck med blomjord i skuffen? Jag stuvade in tre kassar bak, två kassar + en kartong med konserver intill stortrollet och resterande i utrymmet under minibusens barnstol. Min egen handväska trycktes brutalt ner mellan de två främre stolarna och det var knappt jag hade rum för att växla men vi fick igen dörrarna och for hem.

4 vändor upp och ner för trappen med matvaror i överfyllda kassar och paprikor som smet ur minibusens påse gjorde att jag började allvarligt fundera på vad det var jag höll på med.

Men idag gjorde jag något så hemskt som tillagade dagens lunch ifrån halvfabrikat! :) Jag älskar att laga mat och att baka men ibland finns det något förlösande i att bara plocka fram en kartong, steka köttfärs och hälla i vatten + mjölk och häva ner allt detta tillsammans med plattor i en ugnsform och voila så stod lasagnen på bordet!

Och gissa vad vi åt till middag? Rester! :D

So sue me! I'm a fejkmamma! ;)

Tillbaka i etern igen.

Nu när jag äntligen har fått internet igen så tänkte jag smita in hit en liten snabbis och berätta att barnen och jag har bott i vår nya lägenhet i runt en vecka nu. Barnen har skolats in vid sina nya förskolor och fritids och fått lite nya vänner på köpet.

Hittills har allt gått bra praktiskt sätt och känslomässigt har det väl varit okej ändå. Båda barnen visar tecken på att de tycker att det är lite jobbigt så här i början men det känns som om de bara behöver en liten tid på sig att vänja sig.

Igår kunde jag inte somna så jag satt uppe på nätet i ett par timmar och förundrade mig över hur många män det egentligen finns där ute som öppet skriver att de har fru/sambo och barn tillsammans med dessa men ändå söker efter någon att ha vid sidan om och jag vill bara kräkas varje gång jag ser att det finns fler kvinnor i samma sits som jag var i för inte länge sedan.

Inskolningarna denna vecka.

Lillan har redan klarat av en veckas inskolning och denna vecka fortsätter vi med det samtidigt som äldsta barnet ska skolas in på fritids.

Om det är något jag har haft så dåligt samvete över så är det att pga det som hänt så har barnen blivit tvungna att byta skola och förskola, vi har flyttat till en helt ny stad och bor i en liten lägenhet istället för ett skapligt stort hus och de har inte länge samma dagliga kontakt med sin far. Jag känner mig som den största skurk som någonsin gått i ett par skor och jag frågar mig dagligen om det var rätt för mig att göra det här men i slutändan så fanns det inget annat val. Jag försökte hitta en lägenhet så barnen kunde ha fått gå kvar där de var innan men det fanns inga lägenheter som det gick att bo i och hade jag flyttat till ett annat område i samma samhälle så hade de fortfarande varit tvungna att byta eftersom placeringen bestäms utifrån närhetsprincipen och inte efter föräldrarnas val av placering.

När det gällde yngsta barnet så var jag inte alls orolig för hur det skulle gå med nya vänner och ny personal eftersom det barnet är så socialt och framåt men jag var väldigt orolig för det stora barnets skull då jag vet hur känslig barnet är just nu och att h*n kan ha svårt att få kontakt med andra barn men redan första dagen träffade h*n på ett annat barn som bor i huset mitt emot vårt och de har lekt non-stop. Då jag varit och hämtat stora barnet har andra barn kommit fram för att fråga om h*n kommer tillbaka i morgon igen så de kunde leka mer då.

Mitt hjärta sjöng av gläde och det dåliga samvetet lindrades lite.

Flyttlasset gick idag.

Så dagen jag sett fram emot eller kanske rättare sagt fasat kom vare sig jag ville eller inte. Redan på morgonen kom det hem 4 vänner som hjälpte mig att lasta in alla kartonger och nästan alla möbler i de tre släpvagnar som stod utanför.

Om jag ska vara ärlig så bar jag inte särkilt många kartonger utan mitt jobb handlade mer om att hysteriskt kuta omkring i alla rum på husets två plan och packa ner allt som ännu inte var nerpackat samt peka ut att den, den, den, nej inte den och även den kartongen skulle med.

Själva flytten tog runt 3 timmar. Det är skrämmande att det kan gå så fort att verkligen avsluta något som har funnits i nästan 9 år för det var så länge som vi bodde ihop. På en vecka har jag packat ner hälften av vårt gemensamma bohag och bara 3 timmar tog det att lämna huset.

Jag gick som i en dvala när det var dags att sätta oss i bilarna. På något sätt hade jag lyckats förtränga alla känslor som bubblade någonstans nere i magen men det hela brast när jag såg katterna sitta på trappan och titta på vad i hela fridens namn det var som hände.

Det har varit fullt med folk omkring oss hela tiden idag. Ytterligare 2 män dök upp och slöt sig till skaran av hjälpande händer samtidigt som hela lägenheten var fylld av barn, vuxna och kartonger som alla försökte samsas om den lilla plats som fanns här. Som på ett ögonblick förändrades allt och alla åkte hem för att fortsätta sina liv och jag kände mig så förvirrad. Det vill inte sjunka in i min hjärna att jag faktiskt numera är ensam med två barn och vi bor i en alldeles för liten lägenhet för tre personer men jag har inte råd med en större bostad. Till och med den här lägenheten är egentligen för dyr för oss.

Det äldsta barnet somnade utan problem till natten men det yngsta barnet kan inte förlika sig med tanken på att vi inte längre bor hos pappa och att vi nu faktiskt bor här och barnet skrek så det slutligen somnade av ren utmattning i min famn.

Jag ber var timme till högre makter om hjälp att finna styrkan för att klara det här själv.

Så trött!

I natt fick jag nog av honom! Vår dotter fick för sig att hon ville se ut som en pojke vilket medförde att hon klippte av sig allt hår! Hon hade långt, blont hår innan och nu är det bara stubb!

Jag ringde flickans pappa för jag visste att han var vaken då han jobbade natt men som vanligt fick jag bara ett surt "och vad ska jag göra åt saken då?" tillbaka. Under alla dessa år har jag aldrig fått ett enda tröstande ord, han har aldrig backat upp mig eller stått upp för sin familj och vad som egentligen förvånar mig är att jag faktiskt ringde honom för jag trodde i min enfald att jag kunde få lite stöd av honom. Jag grät enormt när jag såg min dotter och hennes förstörda hår och det enda jag egentligen ville ha var ett "ta det lugnt, det ordnar sig", en trygg axel att luta mig mot men den fanns inte där. Den har aldrig funnits där. Hela natten resulterade i att jag bad honom dra åt h.... ja du vet...

Det var en gång

en ung kvinna som träffade mannen med stort M och snart fick de två helt underbara barn tillsammans.

Allt eftersom åren gick så började hon se en förändring i Mannens beteende till det sämre. Drömmen om en evig familj kändes mer och mer avlägsen och en dag fann kvinnan en annons på en site som hennes man lagt ut där han sökte någon att träffa i hemlighet.

Nu fanns det inte längre något hopp längre om att kvinnan och mannen med stort M någonsin skulle leva tillsammans och bli gamla tillsammans och se deras barn växa upp tillsammans. Hela världen gick i kras men någonstans var hon tvungen att finna styrkan att gå vidare. Kvinnan fann efter lite sökande en liten lägenhet till sig själv där hon och barnen tillsammans skulle få en chans att börja om på nytt för att starta ett nytt liv tillsammans och på något sätt reparera skadorna som uppstod.