Hur kan jag förklara?

Jag är inte i balans för tillfället och det kommer att märkas. Fastna inte på detaljer och om det känns rörigt så beror det på att min hjärna har stängt av fullständigt.

När jag och sonen stannade kvar på sjukhuset förra veckan följde dottern med sin pappa hem och på onsdagen hämtade pappan även upp sonen. Det jag inte visste var att nya tjejen redan fanns i huset på måndagen. På torsdagen kom min dotter hem och berättar att hon träffat sin nya mamma och att hon sovit i samma säng som sin mamma. Det var då allt brast för mig. I min värld är det bara en förälder eller någon som står ett barn väldigt nära som får sova tillsammans med ett litet barn och här hade exet låtit dem sova tillsammans första gången de träffades. Ett sovande barn är helt utan skydd, barnet behöver känna sig tryggt och för mig är det en väldigt intim handling att sova tillsammans med ett barn.

Under fredagen var jag väldigt ledsen och upprörd pga det som hänt och jag vägrade släppa in ett par bekanta till mig in i lägenheten. Kanske 5 minuter efter att de slutat ringa på dörren hörde jag en ny stämma från brevinkastet men jag kände inte igen den. Då hör jag att de säger att de är från ambulansen och om jag inte öppnar dörren så kommer polisen som är på väg att bryta upp min dörr så jag öppnade. Helt plötsligt står det två ambulansmän och två polismän i min lägenhet för mina bekanta hade ringt dem akut i tron att jag hade skadat min dotter. Barnen var helt skärrade och grät men det fanns inga som helst fysiska fel på dem.

För att få barnen att varva ner så bäddade jag ner oss alla i bäddsoffan i vardagsrummet för barnen kunde inte somna. Det tog många timmar innan de sov och ett antal fler timmar innan jag själv sov. Tror jag fick 3 timmar sömn den natten. Efter att ambulansmännen och polismännen gått fick jag veta att de hade stannat kvar i 30 minuter i trapphuset och pratat med mina vänner.

Under de senaste månaderna har exet hotat att ta livet av sig en gång, hotat att ta bilen i från mig, hotat söka enskild vårdnad om barnen 3 gånger, anmält mig till socialen 1 gång, krånglat med underhållet varje gång och nu under helgen hotade han med att ringa polisen vid 3 olika tillfällen om jag inte gjorde som han ville. Till råga på allt så har han fortfarande inte lämnat tillbaka barnen en enda gång vid överenskommen tid. Jag fick höra av min svärmor igår att det var exets bio. mamma som hela tiden triggat honom att tjafsa och jag känner nu att jag är fullständigt knäckt pga hela den här situationen. De vann. Exet har gjort allt för att se till att mina barn knytit an till hans nya tjej och efter alla problem med exet och hans mamma så är jag helt slut fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad jag kan göra för att få ett slut på det här. Jag är helt desperat!

Under den här veckan hade exet meddelat att han skulle ha barnen över lovet. Han har ändrat dagar och tider minst 6 gånger under ett par dagar så numera har jag ingen aning om när jag ska ha barnen eller när de kommer hem eller något. Just nu är sonen hemma men enbart för att han fick nästan 40 graders feber innan han skulle åka till pappa.

Jag har ingen ork kvar att kämpa längre. Jag har ingen kraft kvar. Till råge på allt så fortsätter a-kassan att krångla och jag har ungefär 400:- på mitt konto som ska räcka till nästa barnbidrag och underhåll. Jag har haft 4700:- som sammanlagd "inkomst" per månad i 2 månader nu och vem som helst kan se att det inte fungerar med så lite pengar.

Varje gång exet har hotat med sakerna jag skrivit om så har jag berättat om dessa för antingen exets styvmor eller till en gemensam bekant till oss. Dessa personer har då ringt exet och frågat vad han håller på med och då har han backat och sagt att det var dumt gjort och att han ångrade sig för det han gjorde när han var arg. Problemet är att några dagar senare gör han om det igen.

Idag hade han tydligen lovat sin styvmor att han skulle hjälpa oss med lite pengar och att jag skulle få in pengar på mitt konto idag men det finns inga pengar på mitt konto. Han säger till andra att han vill att vi ska ha gemensam vårdnad om barnen och att han aldrig skulle ta polisen och soc till hjälp för att hämta barnen från mig men jag har 3 sms som bevisar att han hotat med det och jag har skickat dem vidare för att få någon att tro mig när exet hela tiden nekar till det han gjort. Han säger att han bara vill att jag ska må bra men han kan inte sluta att göra saker som han vet gör mig upprörd och sånt som får mig att må riktigt dåligt hela tiden.

Jag gör snart vad som helst för att det här ska få ett slut.

Godmorgon

Två oroliga nätter inne på sjukhuset gör sitt för skönhetssömnen. Stortrollet ramlade ur våningssängen i söndags och ramlade så olyckligt att ett av benen i underarmen gick av. Vi åkte hemifrån vid 21 till familjeläkarjouren. Att åka den vägen med ett barn som gråter av smärta var mer än mitt hjärta klarade av att hantera. Som tur var kom vi in direkt och trollet fick en till dos smärtstillande efter den jag gav honom hemma samtidigt som jag talade med sjuksköterskan på telefonen.

Klockan hade redan blivit 22 när vi tog oss in till röntgen där de konstaterade att ett ben var av. Stortrollet slocknade så fort trollet hamnat på sängen. Lilltrollet å andra sidan höll sig vaken länge. Under de timmar vi väntade hann vi gå på toaletten ett dussin gånger, utforskade alla gångar på akutmottagningen och vi blåste såpbubblor som lilltrollet fick av en sjuksköterska. Vid ett tillfälle kom samma sjuksköterska in till oss och tog trollet i handen och så gick de iväg och hämtade kritor och papper. Runt 00.30 blev lilltrollet lite sur på mig för trollet fick inte som det ville så trollet gick och satte sig demonstrativt på golvet utanför rummet. Någon minut senare låg trollet på golvet och sov. Jag placerade båda trollen i sängen och la ut en filt över dem.

45 minuter efter det kom äntligen kirurgen in och stortrollet fick gips om armen. Vi åkte hem och somnade vid 3. 6.30 var jag uppe igen och 8 var lilltrollet på förskolan och jag och stortrollet åkte in till akuten igen 45 minuter senare och vi blev kvar på sjukhuset. Stortrollet blev inlagd på barnkliniken och opererades strax efter lunch. Jag satt med trollet i 2 timmar på uppvaket och ett par minuter innan trollet vaknade kom pappan dit också.

Det här var nog blande de längsta två dygn jag varit med om. Stortrollet hade roligt för det fanns både Playstation, XBox och filmer att roa sig med. Själv tror jag att det numera bara är konfetti kvar av de tidningar jag läste om och om igen för att få tiden att gå.

Idag gick stortrollet tillbaka till skolan och alla klasskamrater kom springandes mot trollet när vi kom. Nu är stortrollet lite av klassens stora intresse och det måste väl räknas lite som plåster på såren för det trollet var med om.

Mamma å andra sidan är i desperat behov av sömn!

Stresskänslig.

Det är en ny erfarenhet för mig - att vara känslig för stress men jag antar att det kan hända vem som helst. För tillfället är det liksom lite för mycket stress i mitt liv - jag har ännu inte fått någon akassa för jag väntar på ett enda dokument till. Jag kontaktade det företaget för en vecka sedan och hon skulle skriva ut papperet "så fort hon hade tid". Problemet är att jag har bara 14 dagar på mig att skicka in dessa papper till a-kassan innan de avakualiserar mitt ärende. Jag vet fortfarande inte om när jag kommer att få pengar och jag vet inte hur jag ska klara denna månadsövergång och räkningarna.

Jag letar jobb med ljus och lykta efter något som jag kan jobba med - inom det jag är utbildad som eller något annat jag har jobbat med tidigare eller liknande men det finns inte mycket här i området att erbjuda arbetslösa. Egentligen borde jag känna mig tacksam för att jag inte har något jobb just nu för jag behöver verkligen få ordning på allt men samtidigt så känner jag mig absolut värdelös av att bara gå hemma och vänta på nästa telefonsamtal om en ny anställningsintervju. Jag vill känna att jag har ett värde och att jag behövs någonstans.

Under de senaste dagarna har det dykt upp tankar om att starta upp ett projekt inom det jag är utbildad till tillsammans med alla de olika hobbyaktiviteter jag håller på med. Om jag har tur så kanske det kan leda till ett jobb eller en inkomst men händer inte det så spelar det ingen roll för jag behöver känna att jag har något att syssla med. Jag har alltid haft en dröm om att starta eget och lyckas jag få ordning på tankarna här och få ihop en struktur så kanske det finns en liten chans till att få testa om min dröm kan hålla.

Jag sjunker djupare...

På kort tid har nu exet hotat med att stämma mig på vårdnaden om våra barn. Var gång har gjort att jag sjunkit djupare och djupare ner i depressionens grepp och jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt det här. Hela dagen idag har jag gått omkring med en klump i magen, hela tiden bränner tårarna men ännu har jag inte slappnat av tillräckligt för att tillåta dem strömma. Det är en befrielse jag inte får just nu.

Jag känner mig helt orkeslös. Efter två månaders arbetslöshet har jag fortfarande inte fått en enda krona i ersättning från a-kassan och vi lever på våra sista kronor just nu och jag vet inte när jag får pengar nästa gång. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna betala räkningarna till månadsskiftet om inget händer snart. Till det tillkommer alla problem med exet. Han har inga problem alls med att ställa till med mer oro i mitt liv. Han har sitt på det torra ekonomiskt. Han har även några vid sin sida som manar och uppmuntrar honom till att fortsätta bråka. Det verkar som om han får en pervers kick utav det hela.

I söndags fick jag ett sms om att barnen skulle komma hem till 16 och jag ställde bara en fråga tillbaka om vi inte hade kommit överens om 18 och fick svar om att det hade vi. Sedan fick jag ett sms om att barnen inte skulle komma alls. En timme eller så senare får jag ett meddelande om att de kommer till 18.30 men vid 20 får jag ett filmklipp skickat till mig där min lilltroll står och gråter för trollet är trött och vill stanna kvar en stund till hos pappa.

Barnen kom inte den kvällen.

I måndags fick jag ett meddelande vid 8-tiden på morgonen att barnen var vid förskolan och skolan och exet bad om ursäkt för att han inte lämnat barnen som vi kommit överens om. Under söndagen fick jag även ett sms om att det var i mitt intresse att komma till familjerätten för att göra om vår överenskommelse angående barnen och om jag inte kommer så skulle han gå vidare med ärendet och söka enskild vårdnad. Hittills har jag hela tiden följt överenskommelsen till punkt och pricka men inte han. Barnen har inte kommit hem till mig en enda gång i rätt tid eller ens rätt dag. Han har även gjort allt för att inte betala underhållet för barnen och varje månad har en vän till honom varit tvungen att tala honom till rätta.

Finns det något slut på allt elände någonstans?

Vem är jag?

Hur kan något så simpelt som att gå ut med soporna vara början till ett mer filosofiskt tillstånd?

Det har inte varit någon speciell dag egentligen. Jag har försökt vila och pysslat lite här hemma. Jag tog ett varmt bad men det kunde inte hjälpa mig att slappna av och inom 10 minuter hade jag redan klivit ur badet och sprayat i balsam i håret för att slippa stora klumpar av hår när jag ska borsta ut det.

Men så slog det mig när jag gick utmed vägen genom huslängorna att i varje fönster där en lampa lyser finns en familj, någons liv här och nu. Jag finns här jag med men vem är jag egentligen? Många gånger är det min sjukdom som har besvarat den frågan med att jag är inte värd något eller någon, jag är en blivande före detta fru till någon, resterna av ett brustet äktenskap. Jag har just nu inget jobb och hela min dag går ut på att ta hand om mina barn, plocka lite här hemma och that's it. Det känns många gånger som om jag inte har mycket till framtid.

Så då återstår frågan om vem jag egentligen är? Vem är jag när sjukdomen tystnat och jag får komma ut ur min kokong? Jag vet ärligt talat inte och det skrämmer mig en smula. Alla har vi en identitet, en personlighet men jag känner inte ens mig själv. Det finns tillfällen då jag faktiskt kan se att det ljusnar vid horisonten men snabbt sjunker solen undan och kvar finns ett skal av en människa utan mål, utan mening.

Här och nu måste jag fokusera mig på att vara mina barns mor. Helt ärligt har jag inte energi till att vara något mer än så för tillfället.

Learning to fly.

Det här kommer att låta fullständigt galet men jag har hoppat på en amerikansk hype och tagit mina första steg som en FlyBaby. Får se hur länge jag klarar av att stanna kvar på det här tåget då. Det hela går ut på att steg för steg få mer ordning hemma och för att få bort CHAOS-syndromet som uppstår mellan varven:
Can't Have Anyone Over Syndrome.
(Klicka på överskriften till detta inlägg för att komma till siten FlyLady)

När vi bodde i huset levde vi i konstant CHAOS av olika skäl och jag avskydde varje minut av det. Nu mitt i flytten så drabbades jag av en depression vilket har gjort att all min energi har gått åt till att hålla mig och barnen flytande och hemmet har tagit stryk av det. Det tog mig nästan 3 månader att gå igenom alla kartonger och flytta ner det jag inte omedelbart behövde till källaren.

Nu har jag tagit både
steg 1 - putsa din diskbänk: att alltid ha den ren och fin och ta hand om disken direkt. Det kanske låter lätt för andra men för mig som har problem med att fokusera min energi och koncentrera mig på en sak i taget pga min sjukdom så är det jättesvårt men diskbänken är fin och ingen smutsig disk har stannat kvar i diskhon länge.

Steg 2: att klä på sig och knyta skorna. Det är meningen att jag först av allt ska klä på mig själv och sätta på mig skorna innan jag börjar med något annat. Jag som inte använder skor inomhus valde ett par mjuka tofflor istället för de skyddar min häl och minskar smärtan från hälsporren.

Steg 3: Fortsätta med det jag redan gjort - putsa diskbänken och att det första jag gör när jag vaknar är att klä på mig. Och att läsa lite på siten.

När jag läser på siten så känns allt väldigt amerikanskt men jag måste börja någonstans och få till en rutin och känner jag mig själv så väl som jag gör så vet jag att jag är lite för tävlingsinriktad även mot mig själv och jag kommer då att starta upp en enorm rutin direkt och den kraschar alltid inom ett par dagar. Man kan bli medlem på en mailinglista också och varje dag får man hem ett uppdrag att utföra och idag har jag faktiskt sorterat både mina egna kläder och även barnens. Jag har också gjort i ordning en låda med kläder som de ska ha med till sin pappa. Jag har lagt undan lite fina kläder som var för små som jag tänkte försöka sälja och även slängt hur mycket som helst. Det känns så befriande.

När jag gick omkring och plockade idag och gjorde mig av med allt det som jag inte ville ha kvar av olika anledningar så kom tankarna om att tänk om det kunde vara så här lätt att även bli av med känslor också. Tänk om jag bara kunde sträcka in handen i mitt hjärta och plocka bort alla jobbiga känslor och alla destruktiva tankar för det känns som om jag håller på att drunkna i dem.

.. att få komma hem...

.

Som jag nu mår orkar jag bara med de grundläggande aktiviteter som krävs för att få dagen att gå framåt. Ordnar frukost, skickar barnen dit de ska, sover, hämtar barnen, ordnar med maten, nattrutiner och sedan åter tillbaka till att sluta mig inom ett skal igen. Under tiden detta sker orkar jag inte ta itu med tvätten fullt ut, inte heller disken och städningen sköts som den borde. Jag börjar lite här och var men min koncentrationsförmåga ligger i botten just nu. Som om inte det vore nog med att jag mår dåligt pga det som hänt så mår jag även dåligt av att ha ett rörigt hem. Jag får ångest och skuldkänslor varje gång jag öppnar dörren till vårt hem och jag vill inte ha hem folk. En vän såg allt detta för lite mindre än en vecka sedan så igår vid 8-tiden på morgonen stod 4 vänner utanför min dörr redo för att tackla min lägenhet och jag skickades ut för att hitta på något annat.

2½ timme senare kom jag hem till ett välstädat hem och det känns som om en börda släpptes och jag kunde äntligen börja slappna av. Någon timme senare hade jag till och med ork att tvätta alla fönster och putsa alla spegelytor i hemmet inklusive teven och datorn.

Nu är all tvätt klar, vikt, upphängd och sorterad. Det finns ingen disk i diskhon och jag har möblerat om lite (väldigt lite men något i alla fall) i barnens rum. Bilden jag la in här får representera mitt rena hem. Om du har svårt att se vad det egentligen är så kan jag meddela att den här synen mötte mig när jag gick in i badrummet efter att barnen var klara med tandborstningarna och de hade fäst tandborstarna så de stod horisontellt i handfatet. :)