Jag är Frostens Dotter. Välkommen.

Men lägg av!!

Jag är så trött på att höra kommentarer som "ryck upp dig", "det är många som skiljer sig varje år", "man får inte större prövningar än man klarar av". Igår blev jag återigen pressad till att kontakta en läkare för en magoperation mot övervikt. Att jag skulle må så bra av att väga 65 - 70 kilo, få mer ork och hitta en ny karl! Då trodde jag ärligt talat att jag skulle tappa all kontroll och bara skälla ut vederbörande. Det sista jag behöver i mitt liv just nu är väl en karl och varför dra in ännu ett nytt orosmoment när allt ser ut som det gör för tillfället? Räcker det inte med att jag håller på och tjafsar med ett av mina jobb, a-kassan och nu även försäkringskassan?

Och sedan även konstant få höra talas om att mitt ex ska sälja huset och hans nya ska säga upp sig från sitt jobb och de ska flytta ihop i en stad väldigt nära mig. Att de ska ha barn, de är så lyckliga. Jag vill inte höra så sluta berätta för mig om allt som han håller på med. Låt mig få fokusera på mig och mitt liv istället för att hela tiden få saker slängda i ansiktet!

Jag har äntligen börjat acceptera att jag är sjuk. Det har varit otroligt svårt för mig att komma till den punkten i mitt liv och det är det fortfarande. Från att ha varit en kvinna som haft så många järn i elden och jag har varit så otroligt aktiv till att gå till en person som inte ens klarar av att gå till affären och köpa hem 3 saker. Det tog mig 20 minuter igår att irra omkring i vår lilla kvartersbutik och hitta 2 av de saker jag behövde och ytterligare en stund för att komma på vad mer det var jag skulle ha - frukt. Jag kom i alla fall hem med både glödlampa, kuvert och frukt men det var på vippen att jag skulle ge upp där ett tag.

Pratade med min läkare i måndags och jag ska försöka klara mig på den doseringen av medicinerna jag nu fått för jag måste börja må bättre innan vi kan höja doseringen för det är en process som gör att jag kommer att må sämre igen. Min terapeut kallar mig för en trasig själ med stora sår att läka.

Jag måste låta den här sjukskrivningen få vara en tid till att läka.

Better to have love and lost

than to never have loved at all.

Jag vet inte det jag. Jag kan inte förlika mig med tanken på att min man, den man jag älskar lämnade mig för en annan kvinna. De håller nu på och planerar sin framtid med varandra och efter fyra månaders bekantskap har hon bestämt sig för att säga upp sig från sitt jobb och han ska sälja huset och de ska flytta ihop i ett nytt samhälle - 10 minuter från mig. Hon ska flytta över 20 mil, lämna sina vänner och jobb för hans skull. Jag kan inte säga hur många gånger jag bad honom att tänka på att flytta ifrån orten vi bodde men han ville aldrig. Nu med sin nya tjej så är han helt villig att för första gången någonsin flytta ifrån orten.

Det gör så ont att föralltid förlora någon man älskar. Hur går man vidare från något sånt?