Farewell to Harry

Genom en slump fick jag höra talas om filmen "Farewell to Harry". Utan specialeffekter, stunts, terrorister eller aliens som i vanliga fall utgör en stor del av filmerna från USA var denna annorlunda. Det var en enkel film med ett enkelt budskap men med ett djup jag inte trodde var möjlig. Om en vänskap olik andra i en svunnen tid då de hade tid att ta promenader längs med stranden och bara sitta och titta ut över vattnet. En film om drömmar som passerat och uppfyllandet av nya. Om möten med människor som förändrar ens liv.

En mans dröm om att skriva den stora novellen möter mannen som vandrar omkring i hattfabrikens korridorer som ett ensamt vålnad där endast minnena av en svunnen tid är hans enda sällskap. Tillsammans skapar de en fantastisk historia om vänskap, hopp, brustna drömmar och kärlek. Joe Flanigan är helt lysande som Nick Sennet, författaren som tar jobb som biografansvarig samtidigt som han planerar att skriva the story of his lifetime och William Hall Jr, Harry, en man med smak för dålig Whiskey och med en sällsam humor lyser han upp vardagen i hattfabriken.

Helt enkelt handlar filmen om en författare som hittar sin livs historia i sin väns sista kapitel och den här filmen berör mig om och om igen var gång jag ser den.

I filmens underbara värld.

Genom det skådespel vi aktivt kan välja att förgylla vardagen med finns det för mig en del som står ut lite extra. Det behöver inte handla om snygga specialeffekter, undersköna miljöer eller kända skådespelare utan för mig är det något annat som gör att jag fastnar för en film. Något i filmen som berör mig på ett sätt jag inte kan förklara och genom detta förändras något i mitt djupaste inre. Under kategorin "film" tänkte jag skriva om filmer som betyder något speciellt för mig.

Tid för förändring.

Varje människa upplever ett tillfälle i livet då allt ändras.

Är det en stilla röst inom oss som sakta smeker våra sinnen eller är det en röst som skriker fullt ut i panik? Alla genomgår vi en sakta förändring. Alla delar av vår vardag bildar ett livets pussel och alla bilder är olika för det finns inte två identiska livshistorier. Det finns alltid tid för förändring och nya delar av bilden att fokusera på. Vi kan se på pusslet i helhet eller i sina individuella delar ifrån olika perspektiv. Tar jag bort en pusselbit så tar jag bort en del av min historia, en del av min personlighet och någonstans inom mig så förändrar jag mig själv.

Ibland känns det så lätt att tänka att hur enkelt vore inte livet om man bara kunde välja att inte minnas vissa händelser eller om man kunde forma om sin egen historia men på gott och ont så har alla händelser i mitt liv, positiva som negativa, format mig till den kvinna jag är idag.

Den väg vi vandrar är aldrig helt rak.

Det kommer alltid att uppstå hinder i vår väg och vi ibland är vi tvungna att välja en ny väg att gå. Vissa dagar går man delar av vägen tillsammans med någon, andra gånger är man ensam på livets väg. Hemligheten tror jag är att känna sig säker på sig själv utefter vilken av livets vägar man än må vandra.

När juldagsmorgon glimmar

"När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå..." - så går den välkända julvisan och i barnens fall blev det så. Detta blev även första gången min dotter varit så här nära en häst, än mindre ridit på en.

Julen handlar inte om mat i överflöd eller gåvor för tusentals kronor. Julen handlar om frid, om familjen, om fantasi, drömmar och tindrande ögon. Julens stora budskap är enkelt: vi behöver alla bli bättre på att visa dem vi älskar hur mycket vi uppskattar dem.

Innan det är för sent.

Jag är Frostens Dotter. Välkommen.

Men lägg av!!

Jag är så trött på att höra kommentarer som "ryck upp dig", "det är många som skiljer sig varje år", "man får inte större prövningar än man klarar av". Igår blev jag återigen pressad till att kontakta en läkare för en magoperation mot övervikt. Att jag skulle må så bra av att väga 65 - 70 kilo, få mer ork och hitta en ny karl! Då trodde jag ärligt talat att jag skulle tappa all kontroll och bara skälla ut vederbörande. Det sista jag behöver i mitt liv just nu är väl en karl och varför dra in ännu ett nytt orosmoment när allt ser ut som det gör för tillfället? Räcker det inte med att jag håller på och tjafsar med ett av mina jobb, a-kassan och nu även försäkringskassan?

Och sedan även konstant få höra talas om att mitt ex ska sälja huset och hans nya ska säga upp sig från sitt jobb och de ska flytta ihop i en stad väldigt nära mig. Att de ska ha barn, de är så lyckliga. Jag vill inte höra så sluta berätta för mig om allt som han håller på med. Låt mig få fokusera på mig och mitt liv istället för att hela tiden få saker slängda i ansiktet!

Jag har äntligen börjat acceptera att jag är sjuk. Det har varit otroligt svårt för mig att komma till den punkten i mitt liv och det är det fortfarande. Från att ha varit en kvinna som haft så många järn i elden och jag har varit så otroligt aktiv till att gå till en person som inte ens klarar av att gå till affären och köpa hem 3 saker. Det tog mig 20 minuter igår att irra omkring i vår lilla kvartersbutik och hitta 2 av de saker jag behövde och ytterligare en stund för att komma på vad mer det var jag skulle ha - frukt. Jag kom i alla fall hem med både glödlampa, kuvert och frukt men det var på vippen att jag skulle ge upp där ett tag.

Pratade med min läkare i måndags och jag ska försöka klara mig på den doseringen av medicinerna jag nu fått för jag måste börja må bättre innan vi kan höja doseringen för det är en process som gör att jag kommer att må sämre igen. Min terapeut kallar mig för en trasig själ med stora sår att läka.

Jag måste låta den här sjukskrivningen få vara en tid till att läka.

Better to have love and lost

than to never have loved at all.

Jag vet inte det jag. Jag kan inte förlika mig med tanken på att min man, den man jag älskar lämnade mig för en annan kvinna. De håller nu på och planerar sin framtid med varandra och efter fyra månaders bekantskap har hon bestämt sig för att säga upp sig från sitt jobb och han ska sälja huset och de ska flytta ihop i ett nytt samhälle - 10 minuter från mig. Hon ska flytta över 20 mil, lämna sina vänner och jobb för hans skull. Jag kan inte säga hur många gånger jag bad honom att tänka på att flytta ifrån orten vi bodde men han ville aldrig. Nu med sin nya tjej så är han helt villig att för första gången någonsin flytta ifrån orten.

Det gör så ont att föralltid förlora någon man älskar. Hur går man vidare från något sånt?