Min vardag

Jag lever med något som jag själv anser vara ett osynligt handikapp.. problemet är att det finns ingen förklaring till varför min kropp reagerar som den gör och det finns inga botemedel - det finns mediciner som ibland kan lindra mina problem..

Vad pratar jag om? Jo något som kallas för en "funktionell störning i mag- och tarmsystemet" också kallat: IBS.

Skoven kommer med jämna mellanrum och det kan handla om ett tillfälligt bakslag eller så får jag leva med smärtorna och problemen i ett par veckor. Denna gång hoppas jag på att det bara är något tillfälligt.

Jag har tagit en tablett redan och sitter nu här framför datorn och väntar på att se om jag får någon som helst reaktion på magen.. om den blir lugnare eller om jag kommer att få vara uppe ett par timmar till i natt.

Dödligt allvar eller?

Erik spelar i ett av ortens 2 lokala pojklag och idag skulle de möta ett lag från grannstaden. Det hela började väl inte direkt idealiskt när domaren för andra hemmamatchen i rad ringde in och sa att han inte kunde komma pga att han var bakfull.. förra gången lyckades ordföranden i vår klubb dyka upp i sista sekund för att barfota döma hela matchen men idag kom ingen.

Så en av sonens tränare fick gå in och döma matchen idag så kvar med barnen blev den andra tränaren. Motståndarlaget hade på sin sida 6 olika män som stod och vrålade.

Det som snabbt slog mig var att dessa barn och ledare plus någon förälder hade lika dålig attityd som de vuxna i deras a-lag som i torsdags mötte "våra" herrar! Då blev det 3 röda kort efter varandra för det laget. Idag stod en av tränarna och skällde för allt och till och det fanns till och med barn som gick och skrek "domardjävel" och hånskrattade när motståndarlaget (sonens lag) missade mål.

Matchen slutade 3-3 men attityden fortsatte.. nu ska jag inte påstå att barnens tränare är några små änglar och duvungar... de har rejäla temperament båda två och det märktes efter matchen när fler började tjafsa med dem att det började bli fara å färde. Tack och lov kunde ordföranden gå mellan och separera ungtupparna för det var precis så alla dessa män (tränare och pappor) uppförde sig.

Vad är det som gör att (barnens) matcher kan ta fram det sämsta ur folk? Speciellt nu när det var barn det handlade om - det är vi vuxna som ska visa för barnen hur det ska gå till och då är det inte direkt lämpligt att börja bråka så där.

All heder åt den pappan från motståndarlaget som tog med sig sin son som uppförde sig illa och bad om ursäkt till domaren och till den tränaren som kom in till pojkarnas omklädningsrum och bad om ursäkt till alla - barn, tränare och vår tillfälliga domare.

Vart tog dagen vägen?

I morse var jag iväg för att passa en väns barn tillsammans med mina och det blev ett antal timmar ute på konstgräsplanen där vi spelade olika spel och lekte. Det var riktigt kul att se att dessa 5 barn lekte så bra tillsammans. Pojkarna går visserligen i samma klass så de känner varandra men flickorna hade bara träffats som hastigast en gång tidigare men de gick superbra ihop!

Till det blev det en snabblunch och lite glass. Det blev inte lång stund hemma men jag passade ändå på att ta en tupplur för jag var rejält trött efter allt som hänt och det kommer tidpunkter då jag måste vila lite extra.

Vid 5-tiden så var vi på G igen och nu skulle vi återigen träffa dessa barn tilsammans med vännen men nu handlade det om en fotbollsmatch där han skulle spela och jag skulle stå i kiosken. Den här gången hade jag köpt hem myggljus! Förra gången höll jag på att bli helt uppäten!

En fullspäckad fredag!

Men först ska jag backa tillbaka ett par fredagar och till en fredag där jag i vanlig ordning stod och tittade på dottern när hon tränade med fotbollsskolan. När jag står där ser jag att mormor och morfar till en av Emmas förskolekompisar är på väg från planen och ut till oss åskådare och jag hejar på dem - och jag som aldrig tidigare träffat dem.

De kommer och ställer sig intill mig och vi börjar prata om barnen och fotbollen. På min andra sida står en pappa som jag inte heller känner igen men vi börjar prata även vi. Så kommer det till slut andra föräldrar dit och deras barn tränar med Eriks lag som tränar efter fotbollsskolan och jag hejar på dem och småpratar även med dem.

Innan detta hade tränarens bror också dit och innan han gick upp till fotbollsskolan hade han stannat till för att byta ett par ord. Sedan hör jag något från en man som står smått bakom oss och han säger något som "ja det märks att du är uppvuxen på orten - du känner ju nästan alla du" säger han och skrattar lite lätt. Det är då det slår mig hur mycket jag måste ha förändrats på de 2 åren jag bott på den här orten.

Där jag bodde tidigare var det en liten bruksort där alla snackar skit om alla, alla ska ha fullständig koll på alla och det är en otroligt negativ stämning och jag skulle vilja kalla det för angiverisystem á la Gestapo på den orten. Där stängde man in sig hemma och man gav sig inte ut för jag visste att allt jag gjorde, sade och inte gjorde rapporterades omedelbart till exets mamma och henns kompisar och sedan blev det skitsnack om det också.

Stämningen på min nya ort är helt annorlunda. Det är även detta en liten ort men så otroligt avslappnad stämning, folk är hjälpsamma och man hejar på varandra ute i motionsspåren. Visst är det så att alla känner alla mer eller mindre även här men inte alls på samma sätt som där jag bodde tidigare.

Och så kommer vi till idag. Båda barnen hade fotbollsskola respektive fotbollsträning idag och efteråt åkte vi till Media Markt på orten som hade ett stor jippo under dagarna 3 med artister, tävlingar, lekar, korv och massor med olika saker.

Det som var så fascinerande var att jag sällan stod ensam för hela tiden kom det nya människor till stället och var det inte jag som gick fram och pratade med dem så kom de fram till mig och sade hej. Jag träffade hela tiden på människor jag kände och jag måste säga att även om de egentligen inte hände mycket så mådde jag superbra när jag gick därifrån!

Den sista tiden har jag försökt komma ut mer bland folk och göra saker jag aldrig brukar göra - som det här med att gå på en fotbollsmatch. Det är inte så att jag är helt ointresserad av fotboll eller att jag är ett stort fan av det men nu spelar barnens båda tränare fotboll och vi åkte dit för att kolla en gång.. och helt plötsligt blev jag indragen i att sköta kaffeförsäljningen.. så jag sa till en av killarna att om det behövs mer hjälp så är det bara att säga till så nu så kommer vi - jag och barnen - att sköta detta vid varje hemmamatch.

Efter 9 år på förra orten var jag inte alls involverad i något som helst föreningsliv. Jag var inte heller det minsta social och när jag flyttade hade jag fortfarande inga vänner på orten.

Nu har jag och barnen bott här i nästan exakt 2 års tid och jag har knytit kontakter på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och jag är med lite överallt och gör saker och ting och jag tycker att det är fantastiskt roligt också!

Det känns som om jag för första gången på många år äntligen börja leva!