tisdag 30 december 2008

Forma din framtid idag

Det är temat för årets Bolliaden för UM + UK. Man kan beskriva det som en ungdomskonferens för LDS-tonåringar 14-18 år gamla. Tillsammans med alla ledare och funktionärer är vi ca 280 personer och jag står i köket! Jag har precis klarat av middagsserveringen samt nattmackan och jag är helt färdig! Mina fötter känns som två blyklumpar och min kropp är som överkokt spagetti men jag är ändå hemma och bakar bröd.

Varför bakar jag bröd kvart i 1 på morgonen? Jo även om vi har en cateringfirma som sköter matlagningen till oss så hade de grovt underskattat hur mycket smörgåsar tonåringar äter vilket gjorde att de 16 limpor vi hade har helt tagit slut. Även om vi hade ransonerat brödet hade det ändå inte räckt till frukosten i morgon så nu håller jag och en till matansvarig på och bakar bröd för 8 i morgon bitti ska frukosten stå klar och det är exakt då som lilla butiken på orten öppnar och vi har ingen chans att skjuta på frukosten för dagen är fullspäckad av aktiviteter och sport.

I morgon kväll ska vi ha en dans med ABBA-tema och det var mitt förslag! Jag är otroligt lycklig över att mitt förslag på temat var det som godtogs. Det är så att varje kväll mellan 19-00 så är det dans - pardans - för ungdomarna och varje kväll har dansen ett nytt tema. Idag var det "kom som du är", i morgon "ABBA" och sedan blir det faktiskt en Nyårs-bal med fin mat och sedan dans i balsalen där flickorna har vackra klänningar och killarna är så stiliga i sina finbyxor och skjortor. :)

lördag 27 december 2008

Farewell to Harry

Genom en slump fick jag höra talas om filmen "Farewell to Harry". Utan specialeffekter, stunts, terrorister eller aliens som i vanliga fall utgör en stor del av filmerna från USA var denna annorlunda. Det var en enkel film med ett enkelt budskap men med ett djup jag inte trodde var möjlig. Om en vänskap olik andra i en svunnen tid då de hade tid att ta promenader längs med stranden och bara sitta och titta ut över vattnet. En film om drömmar som passerat och uppfyllandet av nya. Om möten med människor som förändrar ens liv.

En mans dröm om att skriva den stora novellen möter mannen som vandrar omkring i hattfabrikens korridorer som ett ensamt vålnad där endast minnena av en svunnen tid är hans enda sällskap. Tillsammans skapar de en fantastisk historia om vänskap, hopp, brustna drömmar och kärlek. Joe Flanigan är helt lysande som Nick Sennet, författaren som tar jobb som biografansvarig samtidigt som han planerar att skriva the story of his lifetime och William Hall Jr, Harry, en man med smak för dålig Whiskey och med en sällsam humor lyser han upp vardagen i hattfabriken.

Helt enkelt handlar filmen om en författare som hittar sin livs historia i sin väns sista kapitel och den här filmen berör mig om och om igen var gång jag ser den.

I filmens underbara värld.

Genom det skådespel vi aktivt kan välja att förgylla vardagen med finns det för mig en del som står ut lite extra. Det behöver inte handla om snygga specialeffekter, undersköna miljöer eller kända skådespelare utan för mig är det något annat som gör att jag fastnar för en film. Något i filmen som berör mig på ett sätt jag inte kan förklara och genom detta förändras något i mitt djupaste inre. Under kategorin "film" tänkte jag skriva om filmer som betyder något speciellt för mig.

fredag 26 december 2008

Tid för förändring.

Varje människa upplever ett tillfälle i livet då allt ändras.

Är det en stilla röst inom oss som sakta smeker våra sinnen eller är det en röst som skriker fullt ut i panik? Alla genomgår vi en sakta förändring. Alla delar av vår vardag bildar ett livets pussel och alla bilder är olika för det finns inte två identiska livshistorier. Det finns alltid tid för förändring och nya delar av bilden att fokusera på. Vi kan se på pusslet i helhet eller i sina individuella delar ifrån olika perspektiv. Tar jag bort en pusselbit så tar jag bort en del av min historia, en del av min personlighet och någonstans inom mig så förändrar jag mig själv.

Ibland känns det så lätt att tänka att hur enkelt vore inte livet om man bara kunde välja att inte minnas vissa händelser eller om man kunde forma om sin egen historia men på gott och ont så har alla händelser i mitt liv, positiva som negativa, format mig till den kvinna jag är idag.

Den väg vi vandrar är aldrig helt rak.

Det kommer alltid att uppstå hinder i vår väg och vi ibland är vi tvungna att välja en ny väg att gå. Vissa dagar går man delar av vägen tillsammans med någon, andra gånger är man ensam på livets väg. Hemligheten tror jag är att känna sig säker på sig själv utefter vilken av livets vägar man än må vandra.

onsdag 24 december 2008

När juldagsmorgon glimmar

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

"När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå..." - så går den välkända julvisan och i barnens fall blev det så. Detta blev även första gången min dotter varit så här nära en häst, än mindre ridit på en.

Julen handlar inte om mat i överflöd eller gåvor för tusentals kronor. Julen handlar om frid, om familjen, om fantasi, drömmar och tindrande ögon. Julens stora budskap är enkelt: vi behöver alla bli bättre på att visa dem vi älskar hur mycket vi uppskattar dem.

Innan det är för sent.


söndag 30 november 2008

Jag är Frostens Dotter. Välkommen.

onsdag 5 november 2008

Men lägg av!!

Jag är så trött på att höra kommentarer som "ryck upp dig", "det är många som skiljer sig varje år", "man får inte större prövningar än man klarar av". Igår blev jag återigen pressad till att kontakta en läkare för en magoperation mot övervikt. Att jag skulle må så bra av att väga 65 - 70 kilo, få mer ork och hitta en ny karl! Då trodde jag ärligt talat att jag skulle tappa all kontroll och bara skälla ut vederbörande. Det sista jag behöver i mitt liv just nu är väl en karl och varför dra in ännu ett nytt orosmoment när allt ser ut som det gör för tillfället? Räcker det inte med att jag håller på och tjafsar med ett av mina jobb, a-kassan och nu även försäkringskassan?

Och sedan även konstant få höra talas om att mitt ex ska sälja huset och hans nya ska säga upp sig från sitt jobb och de ska flytta ihop i en stad väldigt nära mig. Att de ska ha barn, de är så lyckliga. Jag vill inte höra så sluta berätta för mig om allt som han håller på med. Låt mig få fokusera på mig och mitt liv istället för att hela tiden få saker slängda i ansiktet!

Jag har äntligen börjat acceptera att jag är sjuk. Det har varit otroligt svårt för mig att komma till den punkten i mitt liv och det är det fortfarande. Från att ha varit en kvinna som haft så många järn i elden och jag har varit så otroligt aktiv till att gå till en person som inte ens klarar av att gå till affären och köpa hem 3 saker. Det tog mig 20 minuter igår att irra omkring i vår lilla kvartersbutik och hitta 2 av de saker jag behövde och ytterligare en stund för att komma på vad mer det var jag skulle ha - frukt. Jag kom i alla fall hem med både glödlampa, kuvert och frukt men det var på vippen att jag skulle ge upp där ett tag.

Pratade med min läkare i måndags och jag ska försöka klara mig på den doseringen av medicinerna jag nu fått för jag måste börja må bättre innan vi kan höja doseringen för det är en process som gör att jag kommer att må sämre igen. Min terapeut kallar mig för en trasig själ med stora sår att läka.

Jag måste låta den här sjukskrivningen få vara en tid till att läka.

lördag 1 november 2008

Better to have love and lost

than to never have loved at all.

Jag vet inte det jag. Jag kan inte förlika mig med tanken på att min man, den man jag älskar lämnade mig för en annan kvinna. De håller nu på och planerar sin framtid med varandra och efter fyra månaders bekantskap har hon bestämt sig för att säga upp sig från sitt jobb och han ska sälja huset och de ska flytta ihop i ett nytt samhälle - 10 minuter från mig. Hon ska flytta över 20 mil, lämna sina vänner och jobb för hans skull. Jag kan inte säga hur många gånger jag bad honom att tänka på att flytta ifrån orten vi bodde men han ville aldrig. Nu med sin nya tjej så är han helt villig att för första gången någonsin flytta ifrån orten.

Det gör så ont att föralltid förlora någon man älskar. Hur går man vidare från något sånt?

onsdag 29 oktober 2008

Hur kan jag förklara?

Jag är inte i balans för tillfället och det kommer att märkas. Fastna inte på detaljer och om det känns rörigt så beror det på att min hjärna har stängt av fullständigt.

När jag och sonen stannade kvar på sjukhuset förra veckan följde dottern med sin pappa hem och på onsdagen hämtade pappan även upp sonen. Det jag inte visste var att nya tjejen redan fanns i huset på måndagen. På torsdagen kom min dotter hem och berättar att hon träffat sin nya mamma och att hon sovit i samma säng som sin mamma. Det var då allt brast för mig. I min värld är det bara en förälder eller någon som står ett barn väldigt nära som får sova tillsammans med ett litet barn och här hade exet låtit dem sova tillsammans första gången de träffades. Ett sovande barn är helt utan skydd, barnet behöver känna sig tryggt och för mig är det en väldigt intim handling att sova tillsammans med ett barn.

Under fredagen var jag väldigt ledsen och upprörd pga det som hänt och jag vägrade släppa in ett par bekanta till mig in i lägenheten. Kanske 5 minuter efter att de slutat ringa på dörren hörde jag en ny stämma från brevinkastet men jag kände inte igen den. Då hör jag att de säger att de är från ambulansen och om jag inte öppnar dörren så kommer polisen som är på väg att bryta upp min dörr så jag öppnade. Helt plötsligt står det två ambulansmän och två polismän i min lägenhet för mina bekanta hade ringt dem akut i tron att jag hade skadat min dotter. Barnen var helt skärrade och grät men det fanns inga som helst fysiska fel på dem.

För att få barnen att varva ner så bäddade jag ner oss alla i bäddsoffan i vardagsrummet för barnen kunde inte somna. Det tog många timmar innan de sov och ett antal fler timmar innan jag själv sov. Tror jag fick 3 timmar sömn den natten. Efter att ambulansmännen och polismännen gått fick jag veta att de hade stannat kvar i 30 minuter i trapphuset och pratat med mina vänner.

Under de senaste månaderna har exet hotat att ta livet av sig en gång, hotat att ta bilen i från mig, hotat söka enskild vårdnad om barnen 3 gånger, anmält mig till socialen 1 gång, krånglat med underhållet varje gång och nu under helgen hotade han med att ringa polisen vid 3 olika tillfällen om jag inte gjorde som han ville. Till råga på allt så har han fortfarande inte lämnat tillbaka barnen en enda gång vid överenskommen tid. Jag fick höra av min svärmor igår att det var exets bio. mamma som hela tiden triggat honom att tjafsa och jag känner nu att jag är fullständigt knäckt pga hela den här situationen. De vann. Exet har gjort allt för att se till att mina barn knytit an till hans nya tjej och efter alla problem med exet och hans mamma så är jag helt slut fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad jag kan göra för att få ett slut på det här. Jag är helt desperat!

Under den här veckan hade exet meddelat att han skulle ha barnen över lovet. Han har ändrat dagar och tider minst 6 gånger under ett par dagar så numera har jag ingen aning om när jag ska ha barnen eller när de kommer hem eller något. Just nu är sonen hemma men enbart för att han fick nästan 40 graders feber innan han skulle åka till pappa.

Jag har ingen ork kvar att kämpa längre. Jag har ingen kraft kvar. Till råge på allt så fortsätter a-kassan att krångla och jag har ungefär 400:- på mitt konto som ska räcka till nästa barnbidrag och underhåll. Jag har haft 4700:- som sammanlagd "inkomst" per månad i 2 månader nu och vem som helst kan se att det inte fungerar med så lite pengar.

Varje gång exet har hotat med sakerna jag skrivit om så har jag berättat om dessa för antingen exets styvmor eller till en gemensam bekant till oss. Dessa personer har då ringt exet och frågat vad han håller på med och då har han backat och sagt att det var dumt gjort och att han ångrade sig för det han gjorde när han var arg. Problemet är att några dagar senare gör han om det igen.

Idag hade han tydligen lovat sin styvmor att han skulle hjälpa oss med lite pengar och att jag skulle få in pengar på mitt konto idag men det finns inga pengar på mitt konto. Han säger till andra att han vill att vi ska ha gemensam vårdnad om barnen och att han aldrig skulle ta polisen och soc till hjälp för att hämta barnen från mig men jag har 3 sms som bevisar att han hotat med det och jag har skickat dem vidare för att få någon att tro mig när exet hela tiden nekar till det han gjort. Han säger att han bara vill att jag ska må bra men han kan inte sluta att göra saker som han vet gör mig upprörd och sånt som får mig att må riktigt dåligt hela tiden.

Jag gör snart vad som helst för att det här ska få ett slut.

onsdag 22 oktober 2008

Godmorgon

Två oroliga nätter inne på sjukhuset gör sitt för skönhetssömnen. Stortrollet ramlade ur våningssängen i söndags och ramlade så olyckligt att ett av benen i underarmen gick av. Vi åkte hemifrån vid 21 till familjeläkarjouren. Att åka den vägen med ett barn som gråter av smärta var mer än mitt hjärta klarade av att hantera. Som tur var kom vi in direkt och trollet fick en till dos smärtstillande efter den jag gav honom hemma samtidigt som jag talade med sjuksköterskan på telefonen.

Klockan hade redan blivit 22 när vi tog oss in till röntgen där de konstaterade att ett ben var av. Stortrollet slocknade så fort trollet hamnat på sängen. Lilltrollet å andra sidan höll sig vaken länge. Under de timmar vi väntade hann vi gå på toaletten ett dussin gånger, utforskade alla gångar på akutmottagningen och vi blåste såpbubblor som lilltrollet fick av en sjuksköterska. Vid ett tillfälle kom samma sjuksköterska in till oss och tog trollet i handen och så gick de iväg och hämtade kritor och papper. Runt 00.30 blev lilltrollet lite sur på mig för trollet fick inte som det ville så trollet gick och satte sig demonstrativt på golvet utanför rummet. Någon minut senare låg trollet på golvet och sov. Jag placerade båda trollen i sängen och la ut en filt över dem.

45 minuter efter det kom äntligen kirurgen in och stortrollet fick gips om armen. Vi åkte hem och somnade vid 3. 6.30 var jag uppe igen och 8 var lilltrollet på förskolan och jag och stortrollet åkte in till akuten igen 45 minuter senare och vi blev kvar på sjukhuset. Stortrollet blev inlagd på barnkliniken och opererades strax efter lunch. Jag satt med trollet i 2 timmar på uppvaket och ett par minuter innan trollet vaknade kom pappan dit också.

Det här var nog blande de längsta två dygn jag varit med om. Stortrollet hade roligt för det fanns både Playstation, XBox och filmer att roa sig med. Själv tror jag att det numera bara är konfetti kvar av de tidningar jag läste om och om igen för att få tiden att gå.

Idag gick stortrollet tillbaka till skolan och alla klasskamrater kom springandes mot trollet när vi kom. Nu är stortrollet lite av klassens stora intresse och det måste väl räknas lite som plåster på såren för det trollet var med om.

Mamma å andra sidan är i desperat behov av sömn!

lördag 18 oktober 2008

Stresskänslig.

Det är en ny erfarenhet för mig - att vara känslig för stress men jag antar att det kan hända vem som helst. För tillfället är det liksom lite för mycket stress i mitt liv - jag har ännu inte fått någon akassa för jag väntar på ett enda dokument till. Jag kontaktade det företaget för en vecka sedan och hon skulle skriva ut papperet "så fort hon hade tid". Problemet är att jag har bara 14 dagar på mig att skicka in dessa papper till a-kassan innan de avakualiserar mitt ärende. Jag vet fortfarande inte om när jag kommer att få pengar och jag vet inte hur jag ska klara denna månadsövergång och räkningarna.

Jag letar jobb med ljus och lykta efter något som jag kan jobba med - inom det jag är utbildad som eller något annat jag har jobbat med tidigare eller liknande men det finns inte mycket här i området att erbjuda arbetslösa. Egentligen borde jag känna mig tacksam för att jag inte har något jobb just nu för jag behöver verkligen få ordning på allt men samtidigt så känner jag mig absolut värdelös av att bara gå hemma och vänta på nästa telefonsamtal om en ny anställningsintervju. Jag vill känna att jag har ett värde och att jag behövs någonstans.

Under de senaste dagarna har det dykt upp tankar om att starta upp ett projekt inom det jag är utbildad till tillsammans med alla de olika hobbyaktiviteter jag håller på med. Om jag har tur så kanske det kan leda till ett jobb eller en inkomst men händer inte det så spelar det ingen roll för jag behöver känna att jag har något att syssla med. Jag har alltid haft en dröm om att starta eget och lyckas jag få ordning på tankarna här och få ihop en struktur så kanske det finns en liten chans till att få testa om min dröm kan hålla.

onsdag 15 oktober 2008

Jag sjunker djupare...

På kort tid har nu exet hotat med att stämma mig på vårdnaden om våra barn. Var gång har gjort att jag sjunkit djupare och djupare ner i depressionens grepp och jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt det här. Hela dagen idag har jag gått omkring med en klump i magen, hela tiden bränner tårarna men ännu har jag inte slappnat av tillräckligt för att tillåta dem strömma. Det är en befrielse jag inte får just nu.

Jag känner mig helt orkeslös. Efter två månaders arbetslöshet har jag fortfarande inte fått en enda krona i ersättning från a-kassan och vi lever på våra sista kronor just nu och jag vet inte när jag får pengar nästa gång. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna betala räkningarna till månadsskiftet om inget händer snart. Till det tillkommer alla problem med exet. Han har inga problem alls med att ställa till med mer oro i mitt liv. Han har sitt på det torra ekonomiskt. Han har även några vid sin sida som manar och uppmuntrar honom till att fortsätta bråka. Det verkar som om han får en pervers kick utav det hela.

I söndags fick jag ett sms om att barnen skulle komma hem till 16 och jag ställde bara en fråga tillbaka om vi inte hade kommit överens om 18 och fick svar om att det hade vi. Sedan fick jag ett sms om att barnen inte skulle komma alls. En timme eller så senare får jag ett meddelande om att de kommer till 18.30 men vid 20 får jag ett filmklipp skickat till mig där min lilltroll står och gråter för trollet är trött och vill stanna kvar en stund till hos pappa.

Barnen kom inte den kvällen.

I måndags fick jag ett meddelande vid 8-tiden på morgonen att barnen var vid förskolan och skolan och exet bad om ursäkt för att han inte lämnat barnen som vi kommit överens om. Under söndagen fick jag även ett sms om att det var i mitt intresse att komma till familjerätten för att göra om vår överenskommelse angående barnen och om jag inte kommer så skulle han gå vidare med ärendet och söka enskild vårdnad. Hittills har jag hela tiden följt överenskommelsen till punkt och pricka men inte han. Barnen har inte kommit hem till mig en enda gång i rätt tid eller ens rätt dag. Han har även gjort allt för att inte betala underhållet för barnen och varje månad har en vän till honom varit tvungen att tala honom till rätta.

Finns det något slut på allt elände någonstans?

lördag 11 oktober 2008

Vem är jag?

Hur kan något så simpelt som att gå ut med soporna vara början till ett mer filosofiskt tillstånd?

Det har inte varit någon speciell dag egentligen. Jag har försökt vila och pysslat lite här hemma. Jag tog ett varmt bad men det kunde inte hjälpa mig att slappna av och inom 10 minuter hade jag redan klivit ur badet och sprayat i balsam i håret för att slippa stora klumpar av hår när jag ska borsta ut det.

Men så slog det mig när jag gick utmed vägen genom huslängorna att i varje fönster där en lampa lyser finns en familj, någons liv här och nu. Jag finns här jag med men vem är jag egentligen? Många gånger är det min sjukdom som har besvarat den frågan med att jag är inte värd något eller någon, jag är en blivande före detta fru till någon, resterna av ett brustet äktenskap. Jag har just nu inget jobb och hela min dag går ut på att ta hand om mina barn, plocka lite här hemma och that's it. Det känns många gånger som om jag inte har mycket till framtid.

Så då återstår frågan om vem jag egentligen är? Vem är jag när sjukdomen tystnat och jag får komma ut ur min kokong? Jag vet ärligt talat inte och det skrämmer mig en smula. Alla har vi en identitet, en personlighet men jag känner inte ens mig själv. Det finns tillfällen då jag faktiskt kan se att det ljusnar vid horisonten men snabbt sjunker solen undan och kvar finns ett skal av en människa utan mål, utan mening.

Här och nu måste jag fokusera mig på att vara mina barns mor. Helt ärligt har jag inte energi till att vara något mer än så för tillfället.

torsdag 2 oktober 2008

Learning to fly.

Det här kommer att låta fullständigt galet men jag har hoppat på en amerikansk hype och tagit mina första steg som en FlyBaby. Får se hur länge jag klarar av att stanna kvar på det här tåget då. Det hela går ut på att steg för steg få mer ordning hemma och för att få bort CHAOS-syndromet som uppstår mellan varven:
Can't Have Anyone Over Syndrome.
(Klicka på överskriften till detta inlägg för att komma till siten FlyLady)

När vi bodde i huset levde vi i konstant CHAOS av olika skäl och jag avskydde varje minut av det. Nu mitt i flytten så drabbades jag av en depression vilket har gjort att all min energi har gått åt till att hålla mig och barnen flytande och hemmet har tagit stryk av det. Det tog mig nästan 3 månader att gå igenom alla kartonger och flytta ner det jag inte omedelbart behövde till källaren.

Nu har jag tagit både
steg 1 - putsa din diskbänk: att alltid ha den ren och fin och ta hand om disken direkt. Det kanske låter lätt för andra men för mig som har problem med att fokusera min energi och koncentrera mig på en sak i taget pga min sjukdom så är det jättesvårt men diskbänken är fin och ingen smutsig disk har stannat kvar i diskhon länge.

Steg 2: att klä på sig och knyta skorna. Det är meningen att jag först av allt ska klä på mig själv och sätta på mig skorna innan jag börjar med något annat. Jag som inte använder skor inomhus valde ett par mjuka tofflor istället för de skyddar min häl och minskar smärtan från hälsporren.

Steg 3: Fortsätta med det jag redan gjort - putsa diskbänken och att det första jag gör när jag vaknar är att klä på mig. Och att läsa lite på siten.

När jag läser på siten så känns allt väldigt amerikanskt men jag måste börja någonstans och få till en rutin och känner jag mig själv så väl som jag gör så vet jag att jag är lite för tävlingsinriktad även mot mig själv och jag kommer då att starta upp en enorm rutin direkt och den kraschar alltid inom ett par dagar. Man kan bli medlem på en mailinglista också och varje dag får man hem ett uppdrag att utföra och idag har jag faktiskt sorterat både mina egna kläder och även barnens. Jag har också gjort i ordning en låda med kläder som de ska ha med till sin pappa. Jag har lagt undan lite fina kläder som var för små som jag tänkte försöka sälja och även slängt hur mycket som helst. Det känns så befriande.

När jag gick omkring och plockade idag och gjorde mig av med allt det som jag inte ville ha kvar av olika anledningar så kom tankarna om att tänk om det kunde vara så här lätt att även bli av med känslor också. Tänk om jag bara kunde sträcka in handen i mitt hjärta och plocka bort alla jobbiga känslor och alla destruktiva tankar för det känns som om jag håller på att drunkna i dem.

onsdag 1 oktober 2008

.. att få komma hem...

.


Som jag nu mår orkar jag bara med de grundläggande aktiviteter som krävs för att få dagen att gå framåt. Ordnar frukost, skickar barnen dit de ska, sover, hämtar barnen, ordnar med maten, nattrutiner och sedan åter tillbaka till att sluta mig inom ett skal igen. Under tiden detta sker orkar jag inte ta itu med tvätten fullt ut, inte heller disken och städningen sköts som den borde. Jag börjar lite här och var men min koncentrationsförmåga ligger i botten just nu. Som om inte det vore nog med att jag mår dåligt pga det som hänt så mår jag även dåligt av att ha ett rörigt hem. Jag får ångest och skuldkänslor varje gång jag öppnar dörren till vårt hem och jag vill inte ha hem folk. En vän såg allt detta för lite mindre än en vecka sedan så igår vid 8-tiden på morgonen stod 4 vänner utanför min dörr redo för att tackla min lägenhet och jag skickades ut för att hitta på något annat.

2½ timme senare kom jag hem till ett välstädat hem och det känns som om en börda släpptes och jag kunde äntligen börja slappna av. Någon timme senare hade jag till och med ork att tvätta alla fönster och putsa alla spegelytor i hemmet inklusive teven och datorn.

Nu är all tvätt klar, vikt, upphängd och sorterad. Det finns ingen disk i diskhon och jag har möblerat om lite (väldigt lite men något i alla fall) i barnens rum. Bilden jag la in här får representera mitt rena hem. Om du har svårt att se vad det egentligen är så kan jag meddela att den här synen mötte mig när jag gick in i badrummet efter att barnen var klara med tandborstningarna och de hade fäst tandborstarna så de stod horisontellt i handfatet. :)

fredag 26 september 2008

Biverkningar.

I tisdags fick jag Sertalin utskrivet.. tror medicinen heter så. Den hette i alla fall Zoloft tidigare och läkaren varnade mig för att vissa biverkningar är

* krafigare depression - jo tack jag känner det
* häftigare ånget - no shit Sherlock!
* förlamande trötthet - har legat i soffan hela dagen
* illamående och darrningar - jo det har jag

Läkaren berättade att det tar ca en vecka för kroppen att stabilisera sig men problemet är att efter en vecka ska jag höja dosen vilket gör att detta kommer att fortsätta ytterligare en vecka. Om jag har tur får jag sluta på den doseringen men har jag otur måste jag öka ytterligare en gång och då får jag gå igenom det här en hel vecka till.

tisdag 23 september 2008

Tar tårarna aldrig slut?

Som ett sakta regn faller de till synes från en osinande källa av känslor jag ännu inte klarar av att bearbeta. Undan för undan drar sig de omkring mig bort ifrån mig då de anser att jag borde helt enkelt bara rycka upp mig och gå vidare men jag är fast. Fast i det träsk som hotar att dra med mig ner i djupet och jag känner hur depressionen får ett även mer fast grepp om min själ.

De få krafter jag har används till att få huvudet ovanför ytan för att få en chans att fylla lungorna med luft men jag är svag och återigen känns det som om jag faller men finner inget att hålla mig fast vid. Vart finns mitt skyddsnät någonstans?

Så jag återvänder sakta hem samtidigt som ensamma tårar letar sig ner över mina kinder men jag orkar inte längre dölja dem för omvärlden. Varför ska jag skämmas för mina tårar och min sorg? Det här är inget jag önskade för mig själv. Röster i fjärran försöker säga att de ser att den gamla Seven känns som ett minne och jag är en skugga av den kvinna jag en gång var.

I ett desperat försök för att få komma bort ifrån allt lämnade vi orten vi bor vid och for till stugan. Jag hade hoppats på att två dygn i en helt annan omgivning skulle hjälpa och till viss del gjorde det kanske det. Väl hemma igen kändes det som om vardagen slog mig rakt i ansiktet och jag hade inte en chans att värja mig ifrån det kommande slaget.

Så idag kapitulerade jag och nu går jag på antidepressiva mediciner. Innan jag kommer att få en chans att må bättre kommer denna medicin göra att jag kommer att må även sämre än jag gör idag fast jag undrar om det är möjligt? En vecka tar det för kroppen att stabiliseras men jag har två kommande höjningar att se fram emot så i kanske 3-4 veckor framöver kommer bara min ångest att öka, min depression bli värre och jag är rädd.

tisdag 16 september 2008

när krafterna tar slut

Livet går i samma takt varje dag och det är sällan något bryter min enformiga rutin. Jag går upp, väcker barnen, gör i ordning frukost till dem, får iväg dem till skola och förskola, sover någon timme, hämtar barnen, lagar mat och sedan börjar det bli kväll.

Idag hade jag dock ett inplanerat möte vid Hälsocentralen hos en samtalskontakt och det är alltid så känslomässigt tömmande att gå i terapi - speciellt i början när man ska försöka etablera kontakten med någon ny. Jag var där i över 1½ timme och kände mig allt annat än upplyft när jag gick därifrån. Det hade inte med kontakten att göra utan mer att jag var känslomässigt tömd - trodde jag i alla fall. Kommer hem och ser att jag fått brev från arbetsförmedlingen och öppnar det. Läser i förtvivlan att jag blivit avanmäld för jag hade skickat in ett mail på fel sida midnatt så det hade registrerats den 12e istället för den 11e. Jag visste att mailet skulle ha varit inne den 11e men jag hade fått för mig att det var den 11e på fredagen. Pga den känslomässiga karusell jag var inne i under förra veckan så blandade jag helt enkelt ihop datum och veckodagar. Kvinnan som svarade i deras kundtjänst sa att jag var tvungen att åka in och påanmäla mig igen så det var bara att hämta barnen när de slutade och vi åkte in.

När jag stod i första kön för att anmäla mitt ärende så sprang en bekant rakt in i oss och hon lovade att stanna kvar och ta hand om barnen under tiden jag var in till en handläggare. Väl inne hos handläggaren så förklarade jag lite kort hur läget var och varför jag helt enkelt förvirrat mig angående dagarna och han skrev in i mina papper att det inte var mitt fel att jag missat att maila in i tid och att jag inte skulle straffas för att jag befann mig i en svår situation för tillfället. Jag grät när jag lämnade den här mannens kontor för det är inte ofta jag har stött på förstående människor i liknande miljöer.

Hemma igen ringde telefonen och det var min samtalkontakt från tidigare under dagen och hon hade ordnat fram en läkartid till mig. Just nu klarar jag av det mest grundläggande i min vardag och jag har varit fullt medveten om att jag behöver komma till en läkare men jag har inte orkat ta itu med det. Terapeuten lovade att kolla med en läkare om det fanns någon tid samt kontakta en sjukgymnast för att se om de kunde hjälpa mig att slappna av för all stress har skapat en otroligt smärtsam spänningshuvudvärk hos mig och jag är fullkomligt stel i axlarna. Det känns som om jag bär världens bördor på mina axlar just nu. Jag fick även ett löfte om att de skulle hjälpa mig ifall att det skulle bli något krångel hos arbetsförmedlingen pga mitt sent inskickade mail.

Så efter allt det här så kände jag att Fejkmamman behövde ta över en stund och jag bjöd barnen på en tripp till McD. Efter maten så stannade vi kvar vid lekplatsen utanför i säkert 45 minuter och jag säger bara tack och lov för min vinterjacka som låg kvar i bilen! :)

Nu väntar sängen på barnen och när de sover ska jag sätta mig ner och fortsätta sticka på dotterns höstmössa.

måndag 15 september 2008

En vecka har gått

I söndags fick jag inte hem barnen den tid de alltid kommer. Efter ett antal timmars oro ringde jag min väninna och frågade om hon hade någon aning. Då fick jag veta att exet och hennes man gjort upp om en helt ny lämningstid för barnen utan att ens ha pratat med mig. Efter mycket om och men fick jag hämta barnen avsevärt många timmar för sent.

När jag kom dit var fortfarande exet kvar och de vet så väl att jag vägrar komma i närheten av honom. Jag fullständigt skakade i hela kroppen och jag tog inte ett steg in i huset utan krävde att de skulle ta med barnen ut till mig. Dottern var övertrött och ville inte komma med mig hem och det krävdes en hel del lockande och lirkande att få med henne i bilen. Väl hemma i lägenheten så var hon arg. Allt som fanns i hennes närhet flög långa vägar. Det var skor, leksaker, kläder - you name it som flög omkring i hallen som värsta poltergeist aktiviteten. Hon lyckades inte komma igång ordentligt i sitt humör utan var bara arg och sur i kanske 30-45 minuter så jag bäddade ut bäddsoffan i vardagsrummet och hela min lilla familj bestående av mig, sonen och dottern kröp ner tillsammans och pratade en stund innan vi lyckades somna.

Måndag morgon kom och jag skickade iväg barnen till skola och förskola. Då ringer de från socialen. Exet har ringt in och krävt att de utreder mig och barnens boende samt att han vill att dottern ska utredas. Jag får också höra att exet hade varit in till socialen tillsammans med en vän till oss och att han hade haft ett sånt fint stöd och de hade verkligen målat upp en nyanserad bild av mig - som ett hysteriskt, hämdlystet fruntimmer. Sedan fick jag även höra att både exet och vännen båda två ringt in under morgonen och sagt att min dotter skrikit i 3 timmar. Jag ville veta av henne då hur de kunde säga att min dotter skrikit i flera timmar om de inte ens varit i närheten av min lägenhet? Det hade hon ingen aning om men de hade i alla fall sagt samma saker båda två och att hon skulle rekommendera en utredning under mötet på onsdag.

Det finns inte en chans för mig att ens påbörja en läkeprocess när livet serverar mig käftsmäll efter käftsmäll och mitt agg emot exet bara växer och växer hela tiden. Idag lever han loppan - bor i ett hus, har fast anställning och ordnad ekonomi samt en ny flickvän och inget ansvar som ligger på honom hela tiden och vad har jag? Jag är helt ensam om att försöka få vardagen att gå runt för mig och mina två barn på en tredjedel av det exet lever på, jag är arbetslös och bor i en liten lägenhet där jag själv bor i ett hörn i vardagsrummet och barnen delar på det enda sovrummet. Jag har allt ansvar på mina axlar och jag är deprimerad. Ibland vet jag inte ens hur jag ska klara av att ta mig ur sängen på morgonen för jag känner mig så handlingsförlamad.

Tills igår söndag så hade jag ett frivilligt arbete jag gjorde. Jag var ungdomsledare för ett gäng tjejer men det jobbt togs ifrån mig igår för de anser att jag inte är lämplig för det jobbet nu när jag går igenom en skilsmässa och mår dåligt. Jag fick erbjudandet om att verka som mötesledare där min uppgift skulle vara att stå i en dörr och välkomna besökare en gång i veckan. Jag tackade nej. Så nu har jag inget jag kan se fram emot - inget jobb att gå till, ingen sysselsättning alls förutom att gå hemma och må dåligt. Som om det skulle vara en framtid att satsa på.

Tillbaka till ärendet soc påbörjade så ringde hon tillbaka idag och berättade att det inte blir någon utredning men att hon ville att vi: jag, exet, hon och familjerätten tillsammans skulle sitta ner och prata men som jag känner det så är det ingen bra idé. Ett sådant möte skulle spåra ur fullständigt och jag vet att jag är den bidragande faktorn till. Till och med om någon försöker prata med mig om exet så vänder jag taggarna utåt och går till attack.

Kommer dessa känslor någonsin att lämna mig eller är jag dömd att för evigt må så här dåligt som jag gör idag? Finns det verkligen någon räddning för jag är inte ens säker på att jag är värd att få vara lycklig.

fredag 5 september 2008

Ensamstående - ja. Ensam - nej.

Det här kommer att bli ett väldigt blandat inlägg och jag tar inget ansvar för ev förvirring. :)

Jag har fortfarande efter snart 3 månader inte förlikat mig med tanken på att jag är ensamstående, arbetslös mamma till två härliga små troll. Det känns som om mitt gamla liv är en dröm som sakta bleknar från mitt minne samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förlåta min egen man för vad han utsatte mig för och för den smärta som hans handlade har medfört inte bara i mitt liv utan även i mina barns. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mina barn på bästa sätt. Det känns som om jag famlar i blindo och att det bara beror på en enorm stor dos tur att vi fortfarande står på benen. Det finns så mycket jag vill ge mina barn - en trygg uppväxt, självkänsla, mod och lycka men ibland tvivlar jag på min egen förmåga.

Jo jag vet att jag är ensamstående. Jag har ingen partner och jag känner inte heller någon önskan för tillfället att blanda in någon ny i mitt liv. Det är till och med så att jag känner mig fullständigt livrädd för att starta upp ett nytt förhållande för jag vet inte om jag skulle klara av att genomleva en liknande smärta igen. Just nu fyller bara den känslan hela min kropp och jag kan inte ens försöka fokusera på de bra stunder vi hade, när vi busade ihop med barnen som värsta småbarnen, på alla drömmar vi hade tillsammans. Det är nog det som gör att jag mår som värst egentligen - de drömmar jag hade. Jag drömde om ett liv tillsammans där vi blev gamla ihop och en dag skulle vi sitta där pensionerade och gråhåriga och se tillbaka på det liv vi hade ihop, på de underbara barn vi har och känna att vi klarade av det här tillsammans.

Men är jag ensam? Ibland känner jag mig väldigt ensam här i världen men det är för att jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. Runt om mig bor 6 olika familjer som står mig nära och jag vet att om jag behöver den minsta lilla hjälp så behöver jag bara ringa och två minuter senare står någon här för att hjälpa mig utan att ens fråga varför. Det är en otrolig styrka i att ha det förhållande till sina vänner och jag hoppas att jag en dag kommer att få vara den styrkan i någon annans liv men just nu så är jag den som behöver dem mer än de behöver mig känns det som. Det kanske inte är helt sant men jag kan inte förneka mina känslor.

Just nu saknar jag mina barn något enormt. De har åkt till sin pappa över helgen och de kommer hem på söndag igen. Den här helgen kommer att vara kämpig nog eftersom jag är egentligen för sjuk för att ta mig ur soffan men jag har lovat bort mig och ska hjälpa till med ngåot i morgon. Idag skulle jag ha varit in till aktiviteter inne i Gävle men det fungerar inte som jag känner mig nu. Jag vet att jag har barnen så otroligt mycket mer än de är hos sin pappa och jag skulle vilja säga att jag är helt osjälvisk men jag vill ha dem hos mig och egentligen vill jag inte dela med mig av dem. Men det handlar inte om mig i det här fallet utan det handlar om barnens bästa och det måste alltid ligga först på min prioriteringslista.

tisdag 2 september 2008

trött, tröttare, Seven

Redan när hon vaknade visste jag att det här skulle kunna komma att eskalera till en jobbig lämning. Klart att hon inte skulle ha byxorna jag lagt fram men eftersom dessa var de enda rena byxor hon hade för tillfället så blev jag tvungen att få på henne dem. Strumporna blev det en rasande kamp om och vi ska inte ens diskutera tröjorna! Fem minuter innan hennes bror skulle vara på skolan med packningen och allt kom vi ut genom dörren och då drog hon åt andra hållet. Jag ställde mig en bit bort och inser att det här var ingen bra idé eftersom vi bor precis vid skolan och jag vet inte hur många föräldrar det var som var på väg fram till min dotter och varje gång fick jag säga till om att den trotsiga, söta lilla tjejen var min dotter... och alla gav ett igenkännande leende gällande hennes trots.

Sonen åkte iväg på sin utflykt, dotter lämnades och jag skulle hem och vila tänkte jag för jag var helt färdig.. tyvärr hade världen andra planer och det var inte förrän 20 minuter innan dottern skulle hämtas upp som jag fick en ledig stund.

Väl hemma igen så började telefonen ringa och slutligen kände jag att jag bara ville stänga av den! Jag är områdesrepresentant för ett företag och jag är knytpunkten mellan familjer och företaget men ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Jag har fått frågor som "hur säger vi till henne att städa sitt rum och sitt badrum?", "hur får jag honom att förstå att man måste hålla tiderna?" och mitt svar är alltid att det är bäst att ni sätter er ner och pratar ut tillsammans angående detta innan det går för långt men efter 10-15 samtal i veckan så känns det smått hopplöst.

Så mellan alla samtal, matinköp, matlagning och allt så har jag faktiskt bakat kakor. Mycket kakor. Mina chocolate chip cookies smaksatta med lime, ingefära och vit choklad var dock de godaste jag ätit på länge!

Med flottiga fingrar, skitigt hår och en känsla av allmän nedstämdhet bestämde jag mig för att ge mig lite jag-tid. Ett varmt bad med massor med bubblor, hårinpackning, ansiktsmask och hudvård gjorde att jag åtminstone började känna mig som en levande människa igen.

Och snart ska denna halvklädda varelse ta och krypa ner i sängen för lite beauty sleep.. och han där uppe vet att jag verkligen behöver det. :)

måndag 1 september 2008

Så hur gick det idag?

Tja jag klarade inte av listan men jag har städat barnens rum! Numera är rummet städat och fritt från alla kartonger! Även garderoben är numera mer organiserad än innan. Jag kom aldrig iväg och handlade men det handlade inte om mat för dagen utan mer för baket men jag har tvättat två omgångar istället. :) Och jag har bakat två stora satser med Bagles och fyllt på frysen med bröd.

Allt som allt mådde jag ganska bra idag men så ringde en väninna och berättade att exet inte kan hämta upp barnen i tid utan han ville att jag skulle hämta dem och sedan skicka hem dem till henne senare under kvällen. Jag vägrade! Han är ledig på fredag och det enda han behöver göra är att sätta sig i bilen och köra 25 minuter för att komma hit och hämta barnen men det gick tydligen inte. Den här gången tänker jag inte hjälpa honom ur krisen. Har man avtalat en tid så har man.

Min väninna tyckte att jag var lite för hård men hon har inte levt med honom och känner inte honom på samma sätt som jag tyvärr gör.

Dagens planerade aktiviteter:

* städa klart barnens rum
* handla
* baka chocolate chip cookies
* baka bagles

Sova?

Jag måste också göra ett par varv på nätet för att se om det kommit ut något jobb att söka. På strax över 2 veckor har jag inte hittat ett enda jobb och det känns deprimerande. Jag vill verkligen inte gå hemma och skrota utan jag vill jobba, komma ut bland folk och känna att det jag gör har en betydelse!

lördag 30 augusti 2008

Hur gör man?

För mig just nu är den stora frågan hur man håller ihop psykiskt för barnens skull? Varje dag går jag upp, gör frukost, ser till att barnen får på sig kläder och sedan går dagarna i vanlig takt - sonen ringer kompisar eller så ringer de oss, det är skola och förskola, handla mat och allt. På något sätt klarar jag av att fungera hjälpligt men jag orkar inte psykiskt.

Igår kväll fick jag ett samtal av en kvinna och hon sa det att eftersom hon står på sidan om i mitt liv så kunde hon se mig med andra ögon än jag själv ser mig med. Hon tyckte att jag hade en sådan styrka och en inre kraft för jag har tagit många och stora steg även om jag går igenom en stor kris för tillfället. Själv önskar jag att jag ens kunde se en gnutta av allt det där i mig själv.

Det känns som om jag klistrar på en personlighet och sedan går på autopilot resten av dagen. Idag kände jag atat jag inte orkade göra något alls men så ringde en av sonens kompisar och ville komma över och jag städade lite, lagade mat och tvättade. Några timmar senare tog jag med barnen ut till lekparken och även jag satt där högst upp på lekställningarna och lekte med dem. Ibland far känslan av frid över mig men dessa gånger går att räkna på ena handens fingrar och de är så kortvariga att det många gånger känns som om jag drömt det hela.

De timmar jag har haft över idag har jag sett till att vara helt upptagen med något annat och jag har försökt knyta lite vänskapsarmband idag bara för att hålla tankarna sysselsatta med något annat än att bara längta efter att få bryta ihop.

onsdag 27 augusti 2008

Känner mig som världens sämsta mamma

varje gång jag lämnar min dotter på förskolan. Innan separationen har hon älskat att gå till förskolan. Så fort hon kommit dit har hon slängt av sig kläderna och försvunnit innan jag haft en chans att säga hejdå, nu vägrar hon släppa mig och tårarna svämmar över i hennes blåa ögon. Idag gick hon fram till fönstret där vi vinkar och jag vinkade och skickade en slängpuss som vanligt men hon bara tittar på mig med ledsna ögon och så börjar läppen att darra. Jag ställde mg vid sidan av fönstret en liten stund och kikade in för att se vad som händer. Där står hon - min älskade lilla flicka - i ett hörn, med tummen i munnen och gråter tyst.

Hon har aldrig sugit på tummen på snart 4 år men hon har börjat med det nu. Jag ville bara gå in till avdelningen igen, ta henne i min famn och torka tårarna och ta med henne hem men jag vet att hon mår bättre av att ha en rutin i sin vardag även om det är jättejobbigt för oss alla just nu.

tisdag 26 augusti 2008

Berg- och dalbana

Om det finns något ord som kan beskriva mitt liv just nu så är det att jag jag lever i en berg- och dalbana som går i rasande takt och jag hinner inte riktigt med.

Igår fick jag numret till en psykolog som kanske skulle kunna hjälpa mig och min familj och jag ringde till henne idag. För att göra en lång historia kort så menade hon att jag har hamnat mitt i "chock - förnekelse - depression - ilska - accepterande" spiralen och jag har stannat på depression. Jag kunde inte mer än hålla med henne om det. Vi pratade en hel del om hur jag mår och hur barnen har tagit allt och hon menade på att både jag och barnen har drabbats av en akut kris och att vi alla behöver hjälp. Min dotter har blivit så utagerande att ingen klarar av henne och sonen stänger in allt inom sig. Psykologen skulle se om det fanns någon hon kunde rekommendera i närheten men annars måste vi åka ner till Stockholm för att barnen ska få den vård de behöver. Troligen kommer jag återigen få börja ta Zoloft för att ens klara av vardagen.

Mitt stora behov av sömn kallade hon för själslig trötthet - spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kommer aldrig att känna mig utvilad när jag vaknat och hon hade rätt i det också.

Nu är det bara att vänta till på torsdag och se vad som händer.

måndag 25 augusti 2008

The Subway experience.

I många år har jag bott i en håla utan något som helst kulturellt utbyte - det enda som funnits på orten har varit en mängd pizzerior och ett enda litet fik. Idag var jag in till Gävle för jag skulle till arbetsförmedlingen och när jag skulle hem gick jag in på Nian Gallerian och snubblade över Subway. Jag vet att det inte finns mycket kulturellt över Subway men det var ändå en känsla att gå och köpa en smörgås, en kaka och en dricka och sedan sitta utomhus och äta smörgåsen. Äntligen finns det mer att erbjuda en ensam gångare än bara pizzerior. Å vad jag tycker illa om pizzor numera! Och jag bor nu i en stad med ett kulturellt utbud - så jag har saknat att ha konsten, musiken och kulturen i mitt liv. Och jag har äntligen tagit mig bort ifrån ett inskränkt samhälle som ser ut att vara kvar i krigstiderna med betonggetto och inget socialt uteliv att tala om.

Och en till nyhet! Jag har äntligen tagit mig iväg och inhandlat det jag behövde för att slutligen få igång en telefonuppkoppling här hemma! Nu slipper jag ha ångest över att det kostar så mycket att ringa till vänner och bekanta med mobiltaxan så nu kan vi ringa hur mycket som helst och det är nästintill gratis! Den lösningen jag fann igår kostar bara 350:- per år och i det priset ingår telefonnummer, abonnemang och samtal (gratis) upp till 167 timmar i månaden.

Jag är nöjd i alla fall. :)

söndag 24 augusti 2008

En jobbig dag idag.

Jag blev tillfrågad om jag kunde komma in på en bekants kontor och han frågade hur jag mår för de var lite oroliga för mig. Jag fick ett erbjudande om att få träffa en kvinnlig psykolog och att min dotter ska få träffa en barnpsykolog pga hennes personlighetsförändring. Min värsta fasa är att något har hänt dottern och det handlar om något av det värsta man kan göra mot ett barn - de har en nära släkting som har laddat hem filmer med småflickor och jag kan knappt sova om nätterna för jag oroar mig för att något ska ha hänt min dotter.

Så nu ska vi få åka ner till Stockholm för att få träffa experter inom det här området.

fredag 22 augusti 2008

Mitt hjärta blöder

för den kvinna som idag kontaktade mig med en berättelse identisk min egen då jag upptäckte min mans svek inte bara mot mig men även mot sina barn. Hon berättade att hon hittat sin man på en sexsite men även i hennes fall så förnekade mannen till allt.

Under tiden jag var medlem på den här siten där jag själv upptäckte min egen man så fick jag så många förslag från så otroligt många män - och nästan alla var redan upptagna på ett eller annat sätt. Var och ett av dessa förslag jag fick av dessa men besvarades med en rejäl skopa ovett. Hur man kan sjunka så lågt är bortom all rim och reson! Hur f-n tänker man egentligen? Är det så viktigt att få sig ett snabbt skjut att man är villig att utsätta någon som älskar en för den smärtan? Det borde utfästas en belöning till alla dem som avslöjar dessa stolpskott - både män och kvinnor som väljer att vara otrogna!

Men det finns en liten ljusglimt i det hela. En man som jag skällde ut rejält via brev svarade mig och tonen i brevet sa mig att han insett att han var en skitstövel hela han. Vi har fortsatt prata och jag har berättat min historia och om hur jag mått. Inte en enda gång har vi ens nuddat vid ämnet sex och igår berättade han att han faktiskt lyssnat till det jag hade att säga och att han och hans fru nu hade pratat ut och de hade bestämt sig för att fortsätta att arbeta på sitt äktenskap. Det gjorde mig så varm i hjärtat.

Jag är av den åsikten att män och kvinnor kan vara vänner utan att det för den delens skull blandas in varken kärlek eller sex. En av mina absolut bästa vänner - du vet vem du är - är en kille jag känt sedan jag började högstadiet. Vi är som bror och syster och han har betytt så mycket för mig under alla år vi känt varandra. Vi har en gedigen historia han och jag och vi har bokstavligt räddat varandras liv. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då jag lyckades hindra honom i sista minuten från att göra något riktigt dumt och utgången hade varit allt annat än lycklig. Men han lever idag och han har två otroligt fina döttrar. :)

torsdag 21 augusti 2008

Jul, jul, strålande jul.. och lite till

Igår upptäckte jag att de redan öppnat julsnacket på mitt favoritforum! :) Det är ju för katten bara augusti och det är redan på G med julsnack! Inte mig emot. Det är något absolut magiskt med julen och jag ser fram emot få komma med i diskussionerna där men inte ännu. Det känns dock lite tidigt att börja med det redan nu så jag väntar nog ett tag till.

Fast jag kan ju inte låta bli att börja kika lite på mina juldokument jag fick tillbaka från Desperado efter att min egen hårddisk kraschat och allt var förlorat. Tack vännen! Du är min stora hjälte för tillfället! :)

Efter att jag lämnat barnen vid skola och förskola så åkte jag in till Gävle en kort stund. Tänk så skönt att få komma bort ifrån den helveteshåla jag bott i tidigare. Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan så är folket som bor i detta samhälle de med lägst IQ i hela landet och det går ju inte att förneka att så är fallet. Tack och lov behöver inte barnen utsättas för invånarna där längre och den bruksmentalitet som råder.

Fast gällande tankeverksamhet så kan jag garantera att min går på högvarv just nu. På något sätt försöker jag få ordning på allt det praktiska med hur man utfodrar 400 ungdomar i 4 dagar. Visst kommer vi att ta in en cateringfirma men det kräver en hel del samarbete med den firma vi väl kommer att välja. Att det kommer att bli minimalt med sömn både innan, under och strax efter konferensen är jag redan medveten om men jag är så otroligt glad över att äntligen har Gävle gren fått äran att anordna årets Bolliaden för ungdomarna! I vintras åkte vi ner till Malmö men det handlade bara om 3 dagar då - i år blir det 4 dagar. Det ska bli så otroligt roligt att få vara med och organisera denna ungdomskonferens. :)

onsdag 20 augusti 2008

Dottern rymmer och sonen är föremålet för flickors beundran.

Sonens skola har en suverän hemsida där de skriver in all information man behöver veta men ibland så hinner de kanske inte med. Igår kom grabben hem med en lapp om att de ska ha en heldagsutflykt i morgon (läs: idag) och att de behöver något att äta ur och äta i, något att dricka ur och även sittunderlag. Det var bara att packa in två barn i bilen varav en var på sitt bästa solskenshumör *not*!

Jag hittade nästan allt jag behövde i friluftsbutiken men behövde smita in på Coop också. Väl inne i butiken skulle dottern ha godis och jag sa nej. Sedan upptäckte hon ostkakorna och jag sa nej. Det blev även nej till fika, ny väska, stor förpackning godis och en hel del annat vilket gjorde att denna kära unga dam vägrade följa med och handla. När jag vände mig om så var hon borta.

Både jag, hennes bror och en förskollärare på dotterns förskola gick omkring och letade efter henne en bra stund tills jag insåg att jag behövde mer hjälp så jag stoppade en man som arbetade där för att se om de sett en liten flicka med kort, ljust hår och rosa tröja. Jag hade knappt avslutat den meningen då ett kundmeddelande ropades ut för de hade "en liten flicka med kortklippt ljust hår och rosa tröja som tappat bort sin mamma och pappa" i kundtjänsten *ridå*.

Det var bara att fråga tjejen i kassan om jag fick ta med mig scanner och väska ut ur butiken för att hämta dottern och komma tillbaka och betala två minuter senare. I vanliga fall skriver jag alltid hennes namn och mitt mobilnummer på hennes arm men eftersom jag fick så bråttom att åka iväg så missade jag att göra det den här gången.

Idag när jag lämnade jag sonen på skolan och gick in för att prata med hans pedagoger och vips så var dottern borta igen. Jag skämtade om att jag var tvungen att jaga efter min rymmare till dotter då skolans lokalvårdare skrattade lite och jag berättade att hon rymde på Coop under gårdagen. "Jag hörde om en liten flicka i rosa tröja som tappat bort sin mamma på Coop igår" säger då den här kvinnan och det var då dags för *ridå* nummer två! :)

När vi gick över skolgården i morse så gick jag och dottern först och sonen kom en liten bit efter. Jag såg en grupp flickor i samma ålder som började titta förbi mig lite nervöst och jag såg hur en av tjejerna blev lite smått nervös och generad. När jag passerat den här gruppen såg jag hur de började röra sig i klunga mot min son och speciellt den här tjejen var så nervös att hon inte vågade komma i närheten av honom. :)

Min försiktige, tysta och helt underbara pojke har fått en beundrarinna. :)

".. and they call it puppy love..."

lördag 16 augusti 2008

En fejkmammas vardag

I morse gick jag upp runt 6:30. Hade ställt mobilen på ringning redan tidigt igår kväll eftersom jag insåg att jag skulle somna på soffan innan jag ens skulle hinna till sängen och jag hade rätt. Numera känner jag mig inte det minsta förvirrad över att vakna upp på en plats där jag normalt inte borde sova.

Så i morse fortsatte jag att städa och när barnen vaknade fick de hjälpa till att ta sina rum. Strax efter 10 i morse kom en väninna, hennes man och två av deras fyra barn hem till oss och vi åt frukost tillsammans. Utåt sett så var jag glad och sprallig och konverserade med alla. På ena köksbänken hade jag dukat upp nybakade bagles, ost, skinka, tomater, gurka, smör, philadelphiaost, lök och kaviar. På den andra bänken stod apelsinjuice, saft, vaniljyoghurt, hallon + blåbär, färska jordgubbar och vattenmelon. Utåt sett måste jag ha sett ut att vara en poster-tjej för lyckade separationer men jag saknade den där någon som jag kunde samarbeta med i köket innan frukosten, någon att prata med och utbyta idéer tillsammans med. Någon att skratta med och någon att gräla med men jag var helt ensam.

Efter frukosten stannade min väninna och hennes yngsta barn kvar en stund. Ett par timmar senare sammanstrålande vi alla vid kapellet för att lyssna till en hennes svågers Australien resa och jag kom att prata med den här mannes ena dotter - 17 år gammal - och det fullständigt lyste om henne och hon berättade om den här killen hon var så nyförälskad i. Samtalet den här tonåringen och jag hade förde mig tillbaka till en tid för länge sedan och det fick mig att fundera på om jag någonsin kommer att få känna så igen.

Finns det hopp för min framtid?

fredag 15 augusti 2008

Tröttheten förklarad.

Under lång tid har jag levt i någon sorts dvala och jag har somnat sittandes lite varstans. Själv har jag tyckt att jag fått tillräckligt med sömn om nätterna när jag somnar runt 23 och vaknar 6-6:30 men så fort jag fått en paus på jobbet så har jag gått och satt mig i en vilostol - och somnat omedelbart.

Idag var jag på ett möte hos en myndighet och fick prata med en kvinna som kan lite om stresshantering och hon menar på att stressen och chocken av det som hänt har gjort att så fort jag fått en liten lugn stund så reagerar min kropp på att bli otroligt trött och det omedelbart. Det var först gången vi någonsin träffats och hon kunde se på mig att jag var trött och sliten.

På en och samma dag kan jag ta upp emot 4 tupplurar på 15-60 minuter långa och ändå somna före 11 på kvällen.

Jag vet inte om jag ska vara tacksam för att bli arbetslös på måndag men jag måste nog se det som en chans för mig att läka min kropp och mitt psyke.

söndag 10 augusti 2008

vindarna vaknar och vänder

Nu helt plötsligt säger exet att han inte tänker ta något ifrån mig och att han har hälsat via en kompis att han är villig att skriva på dokument om detta.

Sedan så får jag ett meddelande om att han inte har råd att ha barnen denna månad så nu ska han tydligen inte träffa dem alls. En kort tid senare får jag ett meddelande om att han vill träffa barnen och säga godnatt men han är inte välkommen i mitt hem så han fick träffa barnen hos en vän till mig och jag behövde inte vara med. Jag klarar helt enkelt inte av att träffa honom för det gör alldeles för ont.

söndag 3 augusti 2008

när barnen somnat

bryter jag ihop fullständigt men så länge jag jobbar eller har barnen intill mig och de är vakna så kan jag hålla tårarna borta men jag börjar känna att jag inte orkar vara den starka kvinnan som folk omkring mig tycker att jag är.

Nu har exet även mer förvärrat min situation. Jag ska förklara lite..

För något år sedan köpte vi två bilar - en bil till oss var men eftersom jag ännu inte har hittat ett jobb som gett mig fast anställning så har han haft båda bilarna stående på sig. Även datorn står på honom. Vi kom överens om att jag skulle få behålla min bil men att han skulle stå som ägare tills jag kan ta över den - jag betalar alla räkningar gällande både bil och dator vilka båda är på avbetalning.

Häromdagen skickade jag ett sms till exet och krävde att han böt efternamn för jag vill inte att han ska behålla mitt efternamn längre. När han skilde sig från sin första fru så var det inga problem men denna gång vägrade han. Jag har hela tiden varit stenhård på att han ska byta för som jag skrev till honom så var han inte värdig att ha samma namn som mig och barnen för han har behandlat oss som skit rent ut sagt. Detta utlöste en reaktion från honom där han nu kräver att få tillbaka bil, dator och allt annat som står i hans namn.. Så det betyder att jag då inte kan komma till jobbet för mitt jobb ligger så pass avlägset att jag måste ha bil och datorn är mitt enda kommunikationsmedel med omvärlden om man då inte räknar med min mobiltelefon.

Detta kravet från honom har utlöst en fruktansvärd ångets hos mig och det var det jag menade med att jag bryter ihop hela tiden. Nu lyckades en bekant till oss båda ringa mig samtidigt som jag var i greppet av en av de värsta ångestattackerna någonsin och han lovade att ringa exet och fråga vad det egentligen var han höll på med.

Jag orkar inte leva med insikten att exet har något som gör att han kan utöva makt över mig så som han nu kan göra gällande bilen men hur jag än letar så finner jag ingenstans där jag kan få ett lån för att köpa en ny bil eller ens någon som är villig att stå med som medlåntagare på ett mindre banklån.. nu vet jag inte vad jag ska göra längre.

.. och så bryter jag ihop igen...

söndag 27 juli 2008

.. ner som en pannkaka

Det var en skrämmande känsla att inse att jag inte ens har påbörjat läkningsprocessen och här trodde jag faktiskt att jag hade kommit i alla fall en liten bit på väg.

Det hela började med att jag fick ett snuttegulligt sms där det stod något liknande "saknar dig min älskling, jag kan vara hos dig till 16.30. Älskar dig" men jag insåg snabbt att det där meddelandet inte var menat för mina ögon utan menat till exets nya tjej - en tjej jag även fått veta han haft första telefonsamtalet med bara 2 veckor efter att jag och barnen flyttat ut ut huset.

Det där meddelandet var startskottet på en två dagar lång sms - konversation och jag kan med lätthet säga att jag inte visade exet någon nåd. All ilska som jag haft uppdämt inom mig bara forsade ut ur mig och jag var så elak! Fram tills nu har jag gått omkring i overklighetens dimma och i ett rent chocktillstånd över allt som hänt och inte förrän nu så har chocken släppt och ilskan har visat sitt elaka huvud.

I ett av meddelandena jag fick skrev exet att han hade funderat på att ta livet av sig och att det skulle bli upp till mig att berätta för barnen varför han gjort så. Om jag inte var arg innan detta sms så kan jag garantera att jag var ursinnig när jag såg det här.

Kvällen slutade med att jag först fick ett samtal från blivande ex-svärmor där hon frågade vad i helvete jag höll på med - jag la på luren. Någon timme senare ringde en väninnans man och berättade att exet ringt till honom och att han mådde så dåligt. Ingen har någonsin frågat mig om hur jag mår. Ingen har varit över, ingen har ringt, ingen har brytt sig men här har vi en man som hade fräckheten att lägga ut bilder av sitt könsorgan på nätet och som sitter och söker någon att vara otrogen mot mig med och alla tycker så synd om honom för HAN mår dåligt?

Vart är världen på väg någonstans?

söndag 22 juni 2008

Same procedure as last year!

och jag lär mig aldrig!

Systeryster ringde för lite över en vecka sedan smått desprat efter någon mer jämnårig till midsommaren och bjöd in mig och barnen till mamma och deras sommarstuga. Jag har genom årens lopp kommit att avsky midsommarfirandet med min mamma eftersom hennes sätt att få alla att skratta har alltid varit att förnedra mig. Alla släktingar har sett detta men ingen har vågat stå upp mot henne.

Hur kunde jag ens tro att det skulle vara en bra idé att åka dit denna gång då jag visste vilka som skulle komma dit men efter mer än 30 år av denna behandling så kände jag att jag troligen är tillräckligt hårdhudad för att klara av en kväll i deras sällskap.

Den här gången sjönk hon dock till ett "all time low"!! Så fort vi kom dit så började hon "skämta" med storbusen om hur gammal han var och om han kunde läsa. Min mamma och hennes väninna sträckte fram en tidning mot honom och bad honom läsa väderleksrapporten. Hon vet så väl hur jobbigt min pojke har haft det med läsinlärningen och hur hårt han jobbat för att få läsningen att äntligen börja lossna. Inte undra på att han började gråta inom den första timmen hemma hos mormor. Hon fortsatte skämta på min pojkes bekostnad under hela kvällen både gällande läsningen för "om han inte kan läsa så är han ju en bebis" och varje gång han sa något så förlöjligade hon honom och när han var ute och lekte med hunden och snubblade så började hon garva åt det också. Jag har vid flera tillfällen sagt till henne att han är extra känslig just nu pga separationen men det kändes som om hon fick någon sorts pervers njutning i att få honom att gråta gång på gång på gång. Det och alla tjuvnyp hon gav mig under kvällen måste ha gjort midsommaraftonen till en våt dröm för henne.

Det slutade med att jag och syster min tog med oss barnen till hennes rum och tittade på teve istället, och det var nu jag fick veta att min syster som jag alltid trott har haft en bra uppväxt erkände att hennes uppväxt har varit lika djävlig som min. Och jag som trodde att vår mamma faktiskt hade ändrat sig för någon av systrarnas skull men tyvärr inte.

lördag 21 juni 2008

Storhandling pågår!

Här har vi någon som har varit van vid att ha en stor bil när hon ska iväg och storhandla. Visserligen har vi alltid åkt hela familjen men idag var det dags att ta det stora klivet in i singellivet och storhandla själv med busarna i släptåg.

Jag var så beredd på att behöva jaga minibusen genom hela butikerna för att slutligen stå där i kassan med ett vilt skrikande argsint barn för att jag inte köpte den där tidningen som detta lilla troll ville ha men det hände faktiskt inte. Båda barnen följde med mig runt i hela butiken och hjälpte mig med att hämta varor och att lägga (läs "häva ner") dem i shoppingvagnen.

Eftersom budgeten numera kommer att krympa till det minimala så vågade jag inte ens köpa en dricka för att dricka i bilen och ju närmare kassan jag kom desto större växte sig ångesten över att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar på kortet. Till min stora förvåning slutade summan på strax över 1400:- vilket är tusenlappen mindre än vad jag handlade för innan fast då för två barn och två vuxna och inte för enbart oss tre som jag handlade för idag. Fast jag insåg nu att jag glömde köpa Samarin! *katten också*

Så kom vi till det stora testet! Hur får man in 6 stora kassar med varor i en minimal bil där det redan ligger en 50 liters säck med blomjord i skuffen? Jag stuvade in tre kassar bak, två kassar + en kartong med konserver intill stortrollet och resterande i utrymmet under minibusens barnstol. Min egen handväska trycktes brutalt ner mellan de två främre stolarna och det var knappt jag hade rum för att växla men vi fick igen dörrarna och for hem.

4 vändor upp och ner för trappen med matvaror i överfyllda kassar och paprikor som smet ur minibusens påse gjorde att jag började allvarligt fundera på vad det var jag höll på med.

Men idag gjorde jag något så hemskt som tillagade dagens lunch ifrån halvfabrikat! :) Jag älskar att laga mat och att baka men ibland finns det något förlösande i att bara plocka fram en kartong, steka köttfärs och hälla i vatten + mjölk och häva ner allt detta tillsammans med plattor i en ugnsform och voila så stod lasagnen på bordet!

Och gissa vad vi åt till middag? Rester! :D

So sue me! I'm a fejkmamma! ;)

Tillbaka i etern igen.

Nu när jag äntligen har fått internet igen så tänkte jag smita in hit en liten snabbis och berätta att barnen och jag har bott i vår nya lägenhet i runt en vecka nu. Barnen har skolats in vid sina nya förskolor och fritids och fått lite nya vänner på köpet.

Hittills har allt gått bra praktiskt sätt och känslomässigt har det väl varit okej ändå. Båda barnen visar tecken på att de tycker att det är lite jobbigt så här i början men det känns som om de bara behöver en liten tid på sig att vänja sig.

Igår kunde jag inte somna så jag satt uppe på nätet i ett par timmar och förundrade mig över hur många män det egentligen finns där ute som öppet skriver att de har fru/sambo och barn tillsammans med dessa men ändå söker efter någon att ha vid sidan om och jag vill bara kräkas varje gång jag ser att det finns fler kvinnor i samma sits som jag var i för inte länge sedan.

onsdag 18 juni 2008

Inskolningarna denna vecka.

Lillan har redan klarat av en veckas inskolning och denna vecka fortsätter vi med det samtidigt som äldsta barnet ska skolas in på fritids.

Om det är något jag har haft så dåligt samvete över så är det att pga det som hänt så har barnen blivit tvungna att byta skola och förskola, vi har flyttat till en helt ny stad och bor i en liten lägenhet istället för ett skapligt stort hus och de har inte länge samma dagliga kontakt med sin far. Jag känner mig som den största skurk som någonsin gått i ett par skor och jag frågar mig dagligen om det var rätt för mig att göra det här men i slutändan så fanns det inget annat val. Jag försökte hitta en lägenhet så barnen kunde ha fått gå kvar där de var innan men det fanns inga lägenheter som det gick att bo i och hade jag flyttat till ett annat område i samma samhälle så hade de fortfarande varit tvungna att byta eftersom placeringen bestäms utifrån närhetsprincipen och inte efter föräldrarnas val av placering.

När det gällde yngsta barnet så var jag inte alls orolig för hur det skulle gå med nya vänner och ny personal eftersom det barnet är så socialt och framåt men jag var väldigt orolig för det stora barnets skull då jag vet hur känslig barnet är just nu och att h*n kan ha svårt att få kontakt med andra barn men redan första dagen träffade h*n på ett annat barn som bor i huset mitt emot vårt och de har lekt non-stop. Då jag varit och hämtat stora barnet har andra barn kommit fram för att fråga om h*n kommer tillbaka i morgon igen så de kunde leka mer då.

Mitt hjärta sjöng av gläde och det dåliga samvetet lindrades lite.

söndag 15 juni 2008

Flyttlasset gick idag.

Så dagen jag sett fram emot eller kanske rättare sagt fasat kom vare sig jag ville eller inte. Redan på morgonen kom det hem 4 vänner som hjälpte mig att lasta in alla kartonger och nästan alla möbler i de tre släpvagnar som stod utanför.

Om jag ska vara ärlig så bar jag inte särkilt många kartonger utan mitt jobb handlade mer om att hysteriskt kuta omkring i alla rum på husets två plan och packa ner allt som ännu inte var nerpackat samt peka ut att den, den, den, nej inte den och även den kartongen skulle med.

Själva flytten tog runt 3 timmar. Det är skrämmande att det kan gå så fort att verkligen avsluta något som har funnits i nästan 9 år för det var så länge som vi bodde ihop. På en vecka har jag packat ner hälften av vårt gemensamma bohag och bara 3 timmar tog det att lämna huset.

Jag gick som i en dvala när det var dags att sätta oss i bilarna. På något sätt hade jag lyckats förtränga alla känslor som bubblade någonstans nere i magen men det hela brast när jag såg katterna sitta på trappan och titta på vad i hela fridens namn det var som hände.

Det har varit fullt med folk omkring oss hela tiden idag. Ytterligare 2 män dök upp och slöt sig till skaran av hjälpande händer samtidigt som hela lägenheten var fylld av barn, vuxna och kartonger som alla försökte samsas om den lilla plats som fanns här. Som på ett ögonblick förändrades allt och alla åkte hem för att fortsätta sina liv och jag kände mig så förvirrad. Det vill inte sjunka in i min hjärna att jag faktiskt numera är ensam med två barn och vi bor i en alldeles för liten lägenhet för tre personer men jag har inte råd med en större bostad. Till och med den här lägenheten är egentligen för dyr för oss.

Det äldsta barnet somnade utan problem till natten men det yngsta barnet kan inte förlika sig med tanken på att vi inte längre bor hos pappa och att vi nu faktiskt bor här och barnet skrek så det slutligen somnade av ren utmattning i min famn.

Jag ber var timme till högre makter om hjälp att finna styrkan för att klara det här själv.

torsdag 12 juni 2008

Så trött!

I natt fick jag nog av honom! Vår dotter fick för sig att hon ville se ut som en pojke vilket medförde att hon klippte av sig allt hår! Hon hade långt, blont hår innan och nu är det bara stubb!

Jag ringde flickans pappa för jag visste att han var vaken då han jobbade natt men som vanligt fick jag bara ett surt "och vad ska jag göra åt saken då?" tillbaka. Under alla dessa år har jag aldrig fått ett enda tröstande ord, han har aldrig backat upp mig eller stått upp för sin familj och vad som egentligen förvånar mig är att jag faktiskt ringde honom för jag trodde i min enfald att jag kunde få lite stöd av honom. Jag grät enormt när jag såg min dotter och hennes förstörda hår och det enda jag egentligen ville ha var ett "ta det lugnt, det ordnar sig", en trygg axel att luta mig mot men den fanns inte där. Den har aldrig funnits där. Hela natten resulterade i att jag bad honom dra åt h.... ja du vet...

tisdag 10 juni 2008

Det var en gång

en ung kvinna som träffade mannen med stort M och snart fick de två helt underbara barn tillsammans.

Allt eftersom åren gick så började hon se en förändring i Mannens beteende till det sämre. Drömmen om en evig familj kändes mer och mer avlägsen och en dag fann kvinnan en annons på en site som hennes man lagt ut där han sökte någon att träffa i hemlighet.

Nu fanns det inte längre något hopp längre om att kvinnan och mannen med stort M någonsin skulle leva tillsammans och bli gamla tillsammans och se deras barn växa upp tillsammans. Hela världen gick i kras men någonstans var hon tvungen att finna styrkan att gå vidare. Kvinnan fann efter lite sökande en liten lägenhet till sig själv där hon och barnen tillsammans skulle få en chans att börja om på nytt för att starta ett nytt liv tillsammans och på något sätt reparera skadorna som uppstod.