Hur gör man?

För mig just nu är den stora frågan hur man håller ihop psykiskt för barnens skull? Varje dag går jag upp, gör frukost, ser till att barnen får på sig kläder och sedan går dagarna i vanlig takt - sonen ringer kompisar eller så ringer de oss, det är skola och förskola, handla mat och allt. På något sätt klarar jag av att fungera hjälpligt men jag orkar inte psykiskt.

Igår kväll fick jag ett samtal av en kvinna och hon sa det att eftersom hon står på sidan om i mitt liv så kunde hon se mig med andra ögon än jag själv ser mig med. Hon tyckte att jag hade en sådan styrka och en inre kraft för jag har tagit många och stora steg även om jag går igenom en stor kris för tillfället. Själv önskar jag att jag ens kunde se en gnutta av allt det där i mig själv.

Det känns som om jag klistrar på en personlighet och sedan går på autopilot resten av dagen. Idag kände jag atat jag inte orkade göra något alls men så ringde en av sonens kompisar och ville komma över och jag städade lite, lagade mat och tvättade. Några timmar senare tog jag med barnen ut till lekparken och även jag satt där högst upp på lekställningarna och lekte med dem. Ibland far känslan av frid över mig men dessa gånger går att räkna på ena handens fingrar och de är så kortvariga att det många gånger känns som om jag drömt det hela.

De timmar jag har haft över idag har jag sett till att vara helt upptagen med något annat och jag har försökt knyta lite vänskapsarmband idag bara för att hålla tankarna sysselsatta med något annat än att bara längta efter att få bryta ihop.

Känner mig som världens sämsta mamma

varje gång jag lämnar min dotter på förskolan. Innan separationen har hon älskat att gå till förskolan. Så fort hon kommit dit har hon slängt av sig kläderna och försvunnit innan jag haft en chans att säga hejdå, nu vägrar hon släppa mig och tårarna svämmar över i hennes blåa ögon. Idag gick hon fram till fönstret där vi vinkar och jag vinkade och skickade en slängpuss som vanligt men hon bara tittar på mig med ledsna ögon och så börjar läppen att darra. Jag ställde mg vid sidan av fönstret en liten stund och kikade in för att se vad som händer. Där står hon - min älskade lilla flicka - i ett hörn, med tummen i munnen och gråter tyst.

Hon har aldrig sugit på tummen på snart 4 år men hon har börjat med det nu. Jag ville bara gå in till avdelningen igen, ta henne i min famn och torka tårarna och ta med henne hem men jag vet att hon mår bättre av att ha en rutin i sin vardag även om det är jättejobbigt för oss alla just nu.

Berg- och dalbana

Om det finns något ord som kan beskriva mitt liv just nu så är det att jag jag lever i en berg- och dalbana som går i rasande takt och jag hinner inte riktigt med.

Igår fick jag numret till en psykolog som kanske skulle kunna hjälpa mig och min familj och jag ringde till henne idag. För att göra en lång historia kort så menade hon att jag har hamnat mitt i "chock - förnekelse - depression - ilska - accepterande" spiralen och jag har stannat på depression. Jag kunde inte mer än hålla med henne om det. Vi pratade en hel del om hur jag mår och hur barnen har tagit allt och hon menade på att både jag och barnen har drabbats av en akut kris och att vi alla behöver hjälp. Min dotter har blivit så utagerande att ingen klarar av henne och sonen stänger in allt inom sig. Psykologen skulle se om det fanns någon hon kunde rekommendera i närheten men annars måste vi åka ner till Stockholm för att barnen ska få den vård de behöver. Troligen kommer jag återigen få börja ta Zoloft för att ens klara av vardagen.

Mitt stora behov av sömn kallade hon för själslig trötthet - spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kommer aldrig att känna mig utvilad när jag vaknat och hon hade rätt i det också.

Nu är det bara att vänta till på torsdag och se vad som händer.

The Subway experience.

I många år har jag bott i en håla utan något som helst kulturellt utbyte - det enda som funnits på orten har varit en mängd pizzerior och ett enda litet fik. Idag var jag in till Gävle för jag skulle till arbetsförmedlingen och när jag skulle hem gick jag in på Nian Gallerian och snubblade över Subway. Jag vet att det inte finns mycket kulturellt över Subway men det var ändå en känsla att gå och köpa en smörgås, en kaka och en dricka och sedan sitta utomhus och äta smörgåsen. Äntligen finns det mer att erbjuda en ensam gångare än bara pizzerior. Å vad jag tycker illa om pizzor numera! Och jag bor nu i en stad med ett kulturellt utbud - så jag har saknat att ha konsten, musiken och kulturen i mitt liv. Och jag har äntligen tagit mig bort ifrån ett inskränkt samhälle som ser ut att vara kvar i krigstiderna med betonggetto och inget socialt uteliv att tala om.

Och en till nyhet! Jag har äntligen tagit mig iväg och inhandlat det jag behövde för att slutligen få igång en telefonuppkoppling här hemma! Nu slipper jag ha ångest över att det kostar så mycket att ringa till vänner och bekanta med mobiltaxan så nu kan vi ringa hur mycket som helst och det är nästintill gratis! Den lösningen jag fann igår kostar bara 350:- per år och i det priset ingår telefonnummer, abonnemang och samtal (gratis) upp till 167 timmar i månaden.

Jag är nöjd i alla fall. :)

En jobbig dag idag.

Jag blev tillfrågad om jag kunde komma in på en bekants kontor och han frågade hur jag mår för de var lite oroliga för mig. Jag fick ett erbjudande om att få träffa en kvinnlig psykolog och att min dotter ska få träffa en barnpsykolog pga hennes personlighetsförändring. Min värsta fasa är att något har hänt dottern och det handlar om något av det värsta man kan göra mot ett barn - de har en nära släkting som har laddat hem filmer med småflickor och jag kan knappt sova om nätterna för jag oroar mig för att något ska ha hänt min dotter.

Så nu ska vi få åka ner till Stockholm för att få träffa experter inom det här området.

Mitt hjärta blöder

för den kvinna som idag kontaktade mig med en berättelse identisk min egen då jag upptäckte min mans svek inte bara mot mig men även mot sina barn. Hon berättade att hon hittat sin man på en sexsite men även i hennes fall så förnekade mannen till allt.

Under tiden jag var medlem på den här siten där jag själv upptäckte min egen man så fick jag så många förslag från så otroligt många män - och nästan alla var redan upptagna på ett eller annat sätt. Var och ett av dessa förslag jag fick av dessa men besvarades med en rejäl skopa ovett. Hur man kan sjunka så lågt är bortom all rim och reson! Hur f-n tänker man egentligen? Är det så viktigt att få sig ett snabbt skjut att man är villig att utsätta någon som älskar en för den smärtan? Det borde utfästas en belöning till alla dem som avslöjar dessa stolpskott - både män och kvinnor som väljer att vara otrogna!

Men det finns en liten ljusglimt i det hela. En man som jag skällde ut rejält via brev svarade mig och tonen i brevet sa mig att han insett att han var en skitstövel hela han. Vi har fortsatt prata och jag har berättat min historia och om hur jag mått. Inte en enda gång har vi ens nuddat vid ämnet sex och igår berättade han att han faktiskt lyssnat till det jag hade att säga och att han och hans fru nu hade pratat ut och de hade bestämt sig för att fortsätta att arbeta på sitt äktenskap. Det gjorde mig så varm i hjärtat.

Jag är av den åsikten att män och kvinnor kan vara vänner utan att det för den delens skull blandas in varken kärlek eller sex. En av mina absolut bästa vänner - du vet vem du är - är en kille jag känt sedan jag började högstadiet. Vi är som bror och syster och han har betytt så mycket för mig under alla år vi känt varandra. Vi har en gedigen historia han och jag och vi har bokstavligt räddat varandras liv. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då jag lyckades hindra honom i sista minuten från att göra något riktigt dumt och utgången hade varit allt annat än lycklig. Men han lever idag och han har två otroligt fina döttrar. :)

Jul, jul, strålande jul.. och lite till

Igår upptäckte jag att de redan öppnat julsnacket på mitt favoritforum! :) Det är ju för katten bara augusti och det är redan på G med julsnack! Inte mig emot. Det är något absolut magiskt med julen och jag ser fram emot få komma med i diskussionerna där men inte ännu. Det känns dock lite tidigt att börja med det redan nu så jag väntar nog ett tag till.

Fast jag kan ju inte låta bli att börja kika lite på mina juldokument jag fick tillbaka från Desperado efter att min egen hårddisk kraschat och allt var förlorat. Tack vännen! Du är min stora hjälte för tillfället! :)

Efter att jag lämnat barnen vid skola och förskola så åkte jag in till Gävle en kort stund. Tänk så skönt att få komma bort ifrån den helveteshåla jag bott i tidigare. Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan så är folket som bor i detta samhälle de med lägst IQ i hela landet och det går ju inte att förneka att så är fallet. Tack och lov behöver inte barnen utsättas för invånarna där längre och den bruksmentalitet som råder.

Fast gällande tankeverksamhet så kan jag garantera att min går på högvarv just nu. På något sätt försöker jag få ordning på allt det praktiska med hur man utfodrar 400 ungdomar i 4 dagar. Visst kommer vi att ta in en cateringfirma men det kräver en hel del samarbete med den firma vi väl kommer att välja. Att det kommer att bli minimalt med sömn både innan, under och strax efter konferensen är jag redan medveten om men jag är så otroligt glad över att äntligen har Gävle gren fått äran att anordna årets Bolliaden för ungdomarna! I vintras åkte vi ner till Malmö men det handlade bara om 3 dagar då - i år blir det 4 dagar. Det ska bli så otroligt roligt att få vara med och organisera denna ungdomskonferens. :)

Dottern rymmer och sonen är föremålet för flickors beundran.

Sonens skola har en suverän hemsida där de skriver in all information man behöver veta men ibland så hinner de kanske inte med. Igår kom grabben hem med en lapp om att de ska ha en heldagsutflykt i morgon (läs: idag) och att de behöver något att äta ur och äta i, något att dricka ur och även sittunderlag. Det var bara att packa in två barn i bilen varav en var på sitt bästa solskenshumör *not*!

Jag hittade nästan allt jag behövde i friluftsbutiken men behövde smita in på Coop också. Väl inne i butiken skulle dottern ha godis och jag sa nej. Sedan upptäckte hon ostkakorna och jag sa nej. Det blev även nej till fika, ny väska, stor förpackning godis och en hel del annat vilket gjorde att denna kära unga dam vägrade följa med och handla. När jag vände mig om så var hon borta.

Både jag, hennes bror och en förskollärare på dotterns förskola gick omkring och letade efter henne en bra stund tills jag insåg att jag behövde mer hjälp så jag stoppade en man som arbetade där för att se om de sett en liten flicka med kort, ljust hår och rosa tröja. Jag hade knappt avslutat den meningen då ett kundmeddelande ropades ut för de hade "en liten flicka med kortklippt ljust hår och rosa tröja som tappat bort sin mamma och pappa" i kundtjänsten *ridå*.

Det var bara att fråga tjejen i kassan om jag fick ta med mig scanner och väska ut ur butiken för att hämta dottern och komma tillbaka och betala två minuter senare. I vanliga fall skriver jag alltid hennes namn och mitt mobilnummer på hennes arm men eftersom jag fick så bråttom att åka iväg så missade jag att göra det den här gången.

Idag när jag lämnade jag sonen på skolan och gick in för att prata med hans pedagoger och vips så var dottern borta igen. Jag skämtade om att jag var tvungen att jaga efter min rymmare till dotter då skolans lokalvårdare skrattade lite och jag berättade att hon rymde på Coop under gårdagen. "Jag hörde om en liten flicka i rosa tröja som tappat bort sin mamma på Coop igår" säger då den här kvinnan och det var då dags för *ridå* nummer två! :)

När vi gick över skolgården i morse så gick jag och dottern först och sonen kom en liten bit efter. Jag såg en grupp flickor i samma ålder som började titta förbi mig lite nervöst och jag såg hur en av tjejerna blev lite smått nervös och generad. När jag passerat den här gruppen såg jag hur de började röra sig i klunga mot min son och speciellt den här tjejen var så nervös att hon inte vågade komma i närheten av honom. :)

Min försiktige, tysta och helt underbara pojke har fått en beundrarinna. :)

".. and they call it puppy love..."

En fejkmammas vardag

I morse gick jag upp runt 6:30. Hade ställt mobilen på ringning redan tidigt igår kväll eftersom jag insåg att jag skulle somna på soffan innan jag ens skulle hinna till sängen och jag hade rätt. Numera känner jag mig inte det minsta förvirrad över att vakna upp på en plats där jag normalt inte borde sova.

Så i morse fortsatte jag att städa och när barnen vaknade fick de hjälpa till att ta sina rum. Strax efter 10 i morse kom en väninna, hennes man och två av deras fyra barn hem till oss och vi åt frukost tillsammans. Utåt sett så var jag glad och sprallig och konverserade med alla. På ena köksbänken hade jag dukat upp nybakade bagles, ost, skinka, tomater, gurka, smör, philadelphiaost, lök och kaviar. På den andra bänken stod apelsinjuice, saft, vaniljyoghurt, hallon + blåbär, färska jordgubbar och vattenmelon. Utåt sett måste jag ha sett ut att vara en poster-tjej för lyckade separationer men jag saknade den där någon som jag kunde samarbeta med i köket innan frukosten, någon att prata med och utbyta idéer tillsammans med. Någon att skratta med och någon att gräla med men jag var helt ensam.

Efter frukosten stannade min väninna och hennes yngsta barn kvar en stund. Ett par timmar senare sammanstrålande vi alla vid kapellet för att lyssna till en hennes svågers Australien resa och jag kom att prata med den här mannes ena dotter - 17 år gammal - och det fullständigt lyste om henne och hon berättade om den här killen hon var så nyförälskad i. Samtalet den här tonåringen och jag hade förde mig tillbaka till en tid för länge sedan och det fick mig att fundera på om jag någonsin kommer att få känna så igen.

Finns det hopp för min framtid?

Tröttheten förklarad.

Under lång tid har jag levt i någon sorts dvala och jag har somnat sittandes lite varstans. Själv har jag tyckt att jag fått tillräckligt med sömn om nätterna när jag somnar runt 23 och vaknar 6-6:30 men så fort jag fått en paus på jobbet så har jag gått och satt mig i en vilostol - och somnat omedelbart.

Idag var jag på ett möte hos en myndighet och fick prata med en kvinna som kan lite om stresshantering och hon menar på att stressen och chocken av det som hänt har gjort att så fort jag fått en liten lugn stund så reagerar min kropp på att bli otroligt trött och det omedelbart. Det var först gången vi någonsin träffats och hon kunde se på mig att jag var trött och sliten.

På en och samma dag kan jag ta upp emot 4 tupplurar på 15-60 minuter långa och ändå somna före 11 på kvällen.

Jag vet inte om jag ska vara tacksam för att bli arbetslös på måndag men jag måste nog se det som en chans för mig att läka min kropp och mitt psyke.

vindarna vaknar och vänder

Nu helt plötsligt säger exet att han inte tänker ta något ifrån mig och att han har hälsat via en kompis att han är villig att skriva på dokument om detta.

Sedan så får jag ett meddelande om att han inte har råd att ha barnen denna månad så nu ska han tydligen inte träffa dem alls. En kort tid senare får jag ett meddelande om att han vill träffa barnen och säga godnatt men han är inte välkommen i mitt hem så han fick träffa barnen hos en vän till mig och jag behövde inte vara med. Jag klarar helt enkelt inte av att träffa honom för det gör alldeles för ont.

när barnen somnat

bryter jag ihop fullständigt men så länge jag jobbar eller har barnen intill mig och de är vakna så kan jag hålla tårarna borta men jag börjar känna att jag inte orkar vara den starka kvinnan som folk omkring mig tycker att jag är.

Nu har exet även mer förvärrat min situation. Jag ska förklara lite..

För något år sedan köpte vi två bilar - en bil till oss var men eftersom jag ännu inte har hittat ett jobb som gett mig fast anställning så har han haft båda bilarna stående på sig. Även datorn står på honom. Vi kom överens om att jag skulle få behålla min bil men att han skulle stå som ägare tills jag kan ta över den - jag betalar alla räkningar gällande både bil och dator vilka båda är på avbetalning.

Häromdagen skickade jag ett sms till exet och krävde att han böt efternamn för jag vill inte att han ska behålla mitt efternamn längre. När han skilde sig från sin första fru så var det inga problem men denna gång vägrade han. Jag har hela tiden varit stenhård på att han ska byta för som jag skrev till honom så var han inte värdig att ha samma namn som mig och barnen för han har behandlat oss som skit rent ut sagt. Detta utlöste en reaktion från honom där han nu kräver att få tillbaka bil, dator och allt annat som står i hans namn.. Så det betyder att jag då inte kan komma till jobbet för mitt jobb ligger så pass avlägset att jag måste ha bil och datorn är mitt enda kommunikationsmedel med omvärlden om man då inte räknar med min mobiltelefon.

Detta kravet från honom har utlöst en fruktansvärd ångets hos mig och det var det jag menade med att jag bryter ihop hela tiden. Nu lyckades en bekant till oss båda ringa mig samtidigt som jag var i greppet av en av de värsta ångestattackerna någonsin och han lovade att ringa exet och fråga vad det egentligen var han höll på med.

Jag orkar inte leva med insikten att exet har något som gör att han kan utöva makt över mig så som han nu kan göra gällande bilen men hur jag än letar så finner jag ingenstans där jag kan få ett lån för att köpa en ny bil eller ens någon som är villig att stå med som medlåntagare på ett mindre banklån.. nu vet jag inte vad jag ska göra längre.

.. och så bryter jag ihop igen...