Vad är den mest konstiga dröm du någonsin haft?

Ledsen men jag kan inte svara på den frågan för jag kommer ärligt talat inte ihåg.. i perioder drömmer jag mycket - andra drömmer jag inget alls. Eller rättare sagt så kommer jag sällan ihåg vad jag drömt. Men det finns en dröm som fastnade och än idag kan jag tänka tillbaka på den drömmen och minnas hur allt såg ut och jag kan faktiskt lägga in den drömmen här för så fort jag vaknade denna gång så skrev jag ner hela drömmen i en bok.

En dröm jag hade 980412
Mitt i sjön fanns en mindre ö. På ena sidan av ön stod två äldre hus. De var sedan länge obebodda. Gräset växte vilt och låga träd växte utmed den steniga stranden. På större delen av ön växte det gamla tallar. Under dem var det snårigt och det låg stora stenbumlingar som gjorde att det var svårt att gå omkring på ön. Det enda sättet att ta sig ut dit var med båt men det fanns ingen brygga att lägga till vid.

Jag hade fått ön av en gammal släkting i arv så jag och min syster Anna skulle åka ut dit för att se hur husen såg ut. Det ena huset var något mindre än det andra. Inuti var det väldigt förfallet och nästan obeboeligt.

Det andra huset var ljust och vackert inuti med gamla vackra möbler. En trappa ledde upp till det stora huset och fönstren var stora. Rummen i huset var förhållandevis små och enkels möblerade. Köket var litet men ljust och välplanerat. Genom fönstren hade man utsikt ut över sjön.

Eftersom det var tidigt på våren hade inte träden och löven hunnit bli gröna ännu men utsikten var hänförande. De tre sovrummen låg som i en kvadrat mitt i huset med köket på en sida, vardagsrummet på den andra och två gångar på vardera sida. Det fanns även ett litet gammaldags badrum.

Anna valde sovrummet till vänster och jag tog det till höger och lämnade det bakre tomt. I sovrummet fanns det endast en säng, ett nattduksbord (så såg de alla ut) men de var hemtrevliga.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av obehag när jag gick förbi Annas rum. På kvällen gick vi och lade oss i våra respektive rum men mitt i natten vaknade jag av en skrämmande känsla och Anna kom inrusande och hon var livrädd. Något hade skrämt henne när hon sov. När jag närmade mig hennes rum kändes det som om någon eller något hotfullt fanns i hennes rum.

Jag fick en känsla av att något otäckt hade hänt i det rummet för många år sedan. Varken jag eller Anna sov mer den natten.

Följande morgon var underbar. Solen sken och det var varmt ute men ingen av oss kunde uppskatta det fina vädret för vi var för uppskakade av det som hänt oss föregående natt.

Jag visste att jag var tvungen att ta reda på vad det var som hade hänt. Efter en långdragen efterforskning och många samtal med äldre boende i trakten fick jag veta att det en gång bott en ung mor med en dotter på 8-10 år i detta hus. Det hade hänt en olycka i det rum som Anna sovit i och dottern hade dött. Dotterns namn hade varit Charlotte.

Modern hade tagit på sig skulden för olyckan och hon sjönk djupare ner i depression tills hon till slut hade tagit livet av sig då hon aldrig kunde förlåta sig för dotterns död.

Det var hennes känslor av hopplöshet, skuld och misslyckande som speglade sig när man passerade eller spenderade tid i dotterns rum.

Jag tog kontakt med ett medium som berättade för mig och Anna att det enda sätt att få frid i huset och för att moderns ande skulle få frid var att kalla moderns och dotterns ande och att få dotterns ande att förlåta modern.

Mediet berättade för oss hur vi skulle göra för att lyckas. På kvällen i skymningen gick vi in i dotterns rum, tände ett stearinljus på nattduksbordet och på byrån. Vi spred ut rosblad på golvet och lämnade dörren ut till hallen öppen. Minuterna gick sakta men de förvandlades sakta till timmar medan vi satt där. Det hade hunnit bli mörkt när vi uppfattade ett svagt skimmer strax framför oss till vänster.

Sakta tog en figur form och förvandlades till en ung kvinna i en vit klänning. Hon hade långt, lockigt, lingult hår. I hennes ansikte fanns bara sorg. Denna förvandling tog bara ett par sekunder men det kändes som en evighet. Plötsligt såg vi ett nytt skimmer. Denna gång kom det från korridoren. Denna gestalt var mindre men flickan var nästan en kopia av sin mor. Det var dottern Charlotte.

Sakta närmade de sig varandra tills de till slut stod på armlängds avstånd från varandra. Där stod de och iakttog varandra. Sedan såg vi hur modern och dottern omfamnade varandra under en lång stund. Varken jag eller Anna vågade röra oss. Vi vågade knappt andas. Då såg vi hur modern vände sig om och hon såg rakt på oss där vi satt på sängen.

Tårarna rann utmed kinderna och ögonen utstrålade tacksamhet – dottern hade förlåtit sin mor och modern hade äntligen fått ro.

Sakta såg vi hur de två gestalterna bleknade och sedan försvann de. Kvar satt vi på sängen och kände hur rummet fylldes av varma, underbara känslor. Helt tvärtemot de som fanns där ett par dagar tidigare.

Vi satt bara där under en lång stund tills jag slutligen tittade på Anna och frågade om hon ville sova i det här rummet igen.

Anna tittade på mig och svarade att detta var Charlottes rum. Jag såg ingen rädsla i hennes ögon men hon ville sova i min säng i natt. Jag kramade om Anna och sa att det här var hennes rum nu. Anna fick sova i mitt rum men jag visste att hon skulle återvända till sitt rum när hon var redo.

Ett par veckor senare hade vi ordnat med huset. Vi hade städat inomhus, satt upp gardiner och hela huset var ljust och hemtrevligt. Utanför dörren började våren komma igång. Det fanns nu inga tecken kvar som kunde påminna om moder och dotterns obehagliga öde.

Nu bor jag och Anna här.

Lite ditt och lite datt.

I lördags satt jag och pratade med en vän på nätet och vips blev vi inbjudna på pulkaåk och middag hemma hos honom. Nu är det så att han var hem till mig för ett par veckor sedan och räddade min dator från att begå självmord så det kändes som om det var min tur att chocka honom med att dra med hela packet över till honom så jag packade in barnen, åkmadrasserna och pastamaskinen i bilen och vi åkte över till hans hus strax utanför Falun.

Ganska snabbt gav vi oss av till pulkabacken och alla tre barn - mina två plus hans ett - åkte nerför backen ett antal gånger. Själv stannade jag gärna kvar längst upp. Det hela slutade självklart med mer lekar i snön där vi lyckades välta ner honom i snön.. jo jag åkte efter ganska snabbt jag med och i tät följd kom även barnen att möta samma öde. :)

Väl uppe igen så fick mina barn privilegiet att titta på Scooby-Doo på riktig hemmabio och de pratar fortfarande om projektorn.. och nej mina kära små.. jag tänker inte köpa en sådan för tillfället. :)

Kvällen avrundades med filmen "Surfs up" och en god middag. Lillstumpa somnade relativt på vägen hemåt igen medan storbusen hade en miljon och en frågor som han bara var tvungen att ställa. :)

Idag var jag med storbusen till tandläkaren för att fortsätta utprovningen av en tandställning. Jag behövde inte ställa en enda fråga för han var så duktig att fråga själv och gjorde hela jobbet. Det är så skönt att se att han vågar ta för sig och att han vågar fråga själv. :)

Alla hjärtans dag idag

och vi firade denna dag med pannkaka til middag. :)

Fast dagen har varit underbar ändå. Vi tittade på Transformers (1an) även om jag föll i koma halvvägs igenom med dotter sittandes på mig - ja hon satt på mig och tittade på filmen! Sedan har vi lyssnat på musik, dansat, målat och busat.

Det har helt enkelt varit ett underbart sätt att fira alla hjärtans dag på! Jag har varit tillsammans med dem jag älskar mest och det är det enda som betyder något!

Använder du Spotify?

Jag älskar att byta spellistor med mina vänner och här kommer den spellista jag alltid har igång.

Den innehåller allt från The Rolling Stones och Marilyn Manson till Kelly Clarkson och Lady Gaga!
http://open.spotify.com/user/frostensdotter/playlist/1Hq1jgoOBQkQjrJg3qzewC

Vill du dela med dig av din spellista? Klicka på "hälsningar" direkt under texten till detta inlägg och lägg till din spellista eller maila mig på frostensdotter@ live.se och ta bort mellanrummet mellan @ och live.se.

När var dina föräldrar som mest stolt över dig?

Dagens mest deprimerande inlägg kommer här för jag har aldrig hört mina föräldrar någonsin säga att de är stolta över mig.

Gång på gång kunde jag komma hem och fått höga betyg eller nästan alla rätt på prov men inte en enda kommentar fick jag. Jag kunde göra saker hemma - samma reaktion. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för jag fick aldrig höra orden "jag är stolt över dig" men det som känns värst är väl att jag har aldrig hört "jag älskar dig". Aldrig en uppriktig, spontan kram.. ärligt talat kan jag inte ens minnas att jag fått en endaste kram under min uppväxt.

Det här var jättejobbigt för mig speciellt när jag började umgås med en grupp ungdomar när jag bodde i Borlänge för de kramade alltid varandra när de träffade varandra och jag stod bakom, utanför och bara önskade att någon kunde komma fram och krama mig också.

Problemet var att jag själv inte visste hur jag skulle reagera eller agera överhuvudtaget så jag byggde upp en mur omkring mig som sade "kom inte nära mig"! En vän till mig berättade om just detta efter att vi känt varandra i ett par månader och hon sa att hon inte visste om man kunde komma nära mig eller inte för det tog liksom stopp!

Jag lovade och svor på att mina barn aldrig skulle få växa upp på det här sättet och varje dag börjas och avslutas med en kram, en puss och ett  "jag älskar dig och är stolt över dig". Vi sitter alltid och håller om varandra i soffan, tätt intill varandra och jag vet inte hur många gånger om dagen jag kramar, pussar och berättar för mina barn hur mycket de betyder för mig.

Så mitt svar på dagens fråga handlar mer om hur jag gör allt tvärtemot hur jag själv hade det när jag växte upp för mina barn ska aldrig, inte ens en endaste minut, behöva känna att de inte är älskade, de ska alltid veta att det är okej att visa varandra kärlek och varje kväll går de till sängs med vetskapen om att de är de två absolut viktigaste personerna i mitt liv.

När var du mest stolt över dig själv?

Det är nog flest småsaker jag kommer på när jag läser den här frågan.

Som gången då jag som nyinflyttad i Vermont, USA traskar upp och ställer mig och pratar på engelska inför 350 pers. Eller i somras när jag var i Norrtälje och jag kör omkring i staden utan att få panik. Just det här med att köra i okända städer är något jag fasar för och paniken byggs upp inom mig hela tiden men i somras körde vi runt, runt och det var faktiskt lite roligt.

Eller när jag tog med mig barnen och en av sonens kompisar och så gick vi på en dagspromenad i skogen. Och här är det precis som med att köra bil fast kanske till och med läskigare för vi var långt ute på lederna i skogen men det var inga problem det inte.

Jo ett tillfälle till har jag att dela med mig av och det var dagen då jag verkligen överkom min fobi! Jag växte upp konstant rädd för mörker och det var fruktansvärt! Var jag ensam hemma åkte alla persienner ner om det var mörkt ute för jag var rädd att någon var där utanför och alla lampor tändes. Problemet var att när resten av familjen kom hem så fick jag alltid en utskällning av min mamma för att persiennerna var nere och försökte jag förklara varför så var jag bara löjlig..

Men så en dag efter ett antal gångers besök hos en psykolog specialiserad inom detta så gjorde jag det ultimata testet! Mitt i ett riktigt ångestfyllt ögonblick satte jag ner min fot på golvet, något som var helt omöjligt innan dess för det var ju mörkt under soffan, och tvingade foten att stanna kvar på golvet tills paniken släppt och jag hade en sådan fruktansvärd ångest och paniken steg och steg - tills den helt enkelt började försvinna och ångesten släppte.

Efter det gick det lättare och lättare. Jag är fortfarande inte bekväm med fullständigt mörker men jag kan i alla fall klara av ett normalt liv utan panik och ångest vilket jag aldrig hade klarat om jag inte gjort mina övningar jag fick för att komma över min fobi.

Vilket är det mest pinsamma minne/upplevelse?

Tyvärr måste jag säga så är jag en sån där tråkig person som sällan gör bort mig... men vi ska se om jag kan komma på ett par situationer..

Jo denna var lite kul när det hände.. det var inte jag som gjorde bort mig men det visste inte de andra.. ska försöka berätta. En kompis skulle flytta till Öland för att gå på folkhögskola där så jag körde henne dit tillsammans med hennes äldre syster och en kompis så 4 tjejer in i en liten bil och så åkte vi.

Jag tror att detta hände inne i Kalmar och strax innan vi åkte över till Öland. Vi var ute och letade efter en restaurang att äta på och med dessa 4 tjejer som vi var så är det ingen lätt historia då 2 var vegetarianer och 1 tjej hade väldigt specifika krav på vilken mat hon åt.

Nu var det också så att vi var alla väldigt vana vid att en av alla dessa tjejer ofta släppte sig och det kunde bli riktiga ljudare.. hon hade krångel med sin mage och vi andra brydde oss verkligen inte men just den här dagen så gick vi omkring och helt plötsligt så ser en av tjejerna en kille som hon tycker är så otroligt snygg! Det var lite kul att se henne titta efter den här killen under de få minuter vi hade honom inom synhåll.

Men ju mer tiden gick och ingen restaurang uppfyllde alla de krav som vi tjejer hade på maten så satte vi oss ner på kullerstenarna och pratade. Helt plötsligt hör vi ett rejält brak ifrån en av tjejerna och lukten var inte att leka med. Som om inte det var nog med det så hör vi ett skrämt rop bakom oss och när vi vänder oss om ser vi den här snygga killen som en tjej spanat in och han hade gått förbi bakom oss precis som den här dunderbraken inträffade!

Jag tror att vi 4 kollektivt då ville sjunka under jorden!

Jo jag kom på en gång när jag var inblandad!

Och då återgår vi till den här systern till tjejen vi körde ner till Öland. Hon hade spanat in en kille - what a surprise va - som hon verkligen gillade och det hela verkade faktiskt gå riktigt bra mellan dem. Och hon hade tagit reda på att han spelade fotboll och den här vackra sommarkvällen var det match så vi tänkte att vi åker väl och tittar även om ingen av oss kunde det minsta lilla om fotboll men till matchen bar det av!

Vi sätter oss kanske 2-3 meter från åskådarbänkarna och hon pekar ut killen och sedan sitter vi under resten av matchen och kommenterar hur snygg han är och hur sexig han är.. och som tjejer faktiskt kan så blev vi lite väl grova i våra detaljer och inte heller var vi direkt tysta när vi pratade om honom heller.

Dagen efter fick vi veta att mannen som satt närmast oss på åskådarbänken var killens pappa...

*ridå* :D

Vem är din bästa vän? Varför?

Det här är något jag måste få tänka på en stund.. återkommer om någon timme med ett utförligt svar...

Så nu är det ett dygn senare och jag känner att jag fortfarande inte har ett bra svar på den frågan för jag tror inte jag har en "bästa" vän om jag ska vara ärlig. Jag har många vänner och de vänner jag har har jag ett nära förhållande till. Jag vill att en vänskap ska vara avslappnande och att man ska kunna lita på varandra fullständigt.

Nyligen hade jag en vän som betydde mycket för mig. Jag litade på henne och jag öppnade mig för henne. Vi umgicks mycket till den dagen då jag och exet separerade och hon och hennes man ställde sig på exets sida och sedemera även så gick de till soc med alla möjliga klagomål de hade gällande mig men hon berättade inte om saker hon gjort eller vad exet gjort. Det slutade med att socialtjänsten stämplade mig som psykiskt sjuk och som en olämplig förälder.

Tack och lov vann jag det intermistiska boendet i tingsrätten i en vårdnadstvist som kommer att avgöras om någon vecka.. jag har inget datum ännu. Min fd vän kommer då att gå till tingsrätten och berätta för dem att hon anser att jag är olämplig att ha barnen och att mitt ex - som hon vet om alla dumheter han gjort mot mig - är den som är lämplig att ha barnen och om tingsrätten dömer till exets fördel kommer jag aldrig mer att få träffa barnen. Vis av erfarenhet från sommaren som gått så jag vet hur det kommer att sluta i så fall.

Om du skulle beskriva dig själv, hur skulle du då se ut?

Jag är av medellängd och då menar jag verkligen meddellängd. :) Genomsnittslängden för kvinnor är 168 och där hamnade jag. Tyvärr är jag inte av genomsnittsstorlek gällande kläder då jag är kraftigt överviktig.

Det finns ett par saker som jag gillar på min kropp och det är mina läppar, mina ögon och mitt hår. Jag gillar faktiskt också mina fötter. :)

Mitt hår är långt och mellanbrunt men jag brukar färga det mellan varven till en väldigt mörk brun färg. Håret är naturligt lockigt vilket ställer till enorma problem om jag vill försöka få någon sorts ordning på håret så jag brukar bara skämta om att jag ser ut som en pudel i skallen och sedan får det vara. För lite mer än ett år sedan tappade jag stora mängder hår pga en kombination av mediciner + stress. Det medförde att jag använde peruk vilket egentligen var lite intressant för jag kunde variera gällande hårfärg och frisyr rejält.

Mina ögon är mörkblå och har samma färg som havet men om jag sminkar mig runt ögonen så förändras de och blir mer åt det gråa hållet.

Jag har en liten uppnäsa ovanför min mun och mina läppar är fylliga och alla dessa detaljer finns i ett ansikte med rund form.

Det är väl en liten kort beskrivning på hur jag ser ut. :)

Min journal jar fortsätter i morgon.

Vilka är dina mål och drömmar?

I grund och botten är jag en väldigt enkel människa. Jag strävar inte efter att bestiga K2 eller segla jorden runt. Jag har dock ett mantra och det är att jag vill inte komma till insikten när jag sitter där på ålderdomshemmet att jag skulle ha gjort mer.

Det betyder inte att jag önskar att jag åkt på en resa till Thailand för det lockar inte direkt men ibland så kommer man till vägskäl i livet där man ibland önskar att man gjorde det som man fick en möjlighet till att göra.

Jag kan förklara lite hur jag menar. Jag var runt 20 och kände att jag inte kom någonvart och att jag ville göra något nytt och jag hade funderat på att ta ett sabbatsår från tillvaron och flytta till ett annat land för att arbeta som au-pair. Jag stod i valet och kvalet om hur jag skulle göra men så insåg jag att det här var en unik chans och om jag tackade nej till detta så skulle jag komma att ångra mig längre fram i livet.

Så jag packade ner alla mina ägodelar i lådor, sade upp lägenheten och flyttade till Burlington, Vermont i USA och bodde där i nästan 1 års tid.

Det jag vill ska inträffa när jag sitter där i en stol på ålderdomshemmet och ser tillbaka på mitt liv så vill jag se ett lyckligt liv där jag har gjort det jag kände var bäst för mig och för dem jag älskar. Där jag tagit vara på tillfällen och stannat upp för att njuta av stunden.

Sedan har jag små vardagliga drömmar som att en dag få vandra upp till Machu Picchu, vandra i fjällen med barnen, flytta till sommarstugan och göra i ordning den för vinterboende och jag har faktiskt drömmar om att få starta eget också men inom vad håller jag för mig själv en stund till. :)

Jag har också faktiskt fantiserat om att skriva en bok. Inte för att jag kommit längre än till att skriva olika noveller eller "drabbles" men många har sagt till mig att sätta mig ner och skriva om mitt liv. Många som hört min historia har häpnats över allt som hänt mig och de som följer mitt liv i lite mer detalj är lika övertygade som jag om att mitt liv skulle lätt kunna ligga till grund för en såpopera vid bästa sändningstid. :)

Journal Jar - Min historia i en burk

Jag snubblade över detta med journal jars för ett par år sedan och jag har alltid gått och tänkt på att göra en sådan men det har aldrig blivit av.

Sedan har jag också haft dåligt samvete för att jag inte orkat tagit itu och skriva mer i bloggen men så slog det mig att varför inte slå ihop dessa två idéer och skriva min journal jar i bloggen?

Vilket jag nu tänkte att jag skulle göra och alla dessa inlägg kommer att samlas under "journal jar" :)

Dagböcker

"Bevara dina minnen - försegla dem väl.

Det du glömmer, kan du aldrig återberätta.

Men en dagbok som är hålls levande
Kan hjälpa någon genom mörka stunder

Kanske till och med dig själv! "

Och här kommer frågorna:

http://www.scribd.com/doc/26780941/Journal-Jar