söndag 20 juni 2010

Dödligt allvar eller?

Erik spelar i ett av ortens 2 lokala pojklag och idag skulle de möta ett lag från grannstaden. Det hela började väl inte direkt idealiskt när domaren för andra hemmamatchen i rad ringde in och sa att han inte kunde komma pga att han var bakfull.. förra gången lyckades ordföranden i vår klubb dyka upp i sista sekund för att barfota döma hela matchen men idag kom ingen.

Så en av sonens tränare fick gå in och döma matchen idag så kvar med barnen blev den andra tränaren. Motståndarlaget hade på sin sida 6 olika män som stod och vrålade.

Det som snabbt slog mig var att dessa barn och ledare plus någon förälder hade lika dålig attityd som de vuxna i deras a-lag som i torsdags mötte "våra" herrar! Då blev det 3 röda kort efter varandra för det laget. Idag stod en av tränarna och skällde för allt och till och det fanns till och med barn som gick och skrek "domardjävel" och hånskrattade när motståndarlaget (sonens lag) missade mål.

Matchen slutade 3-3 men attityden fortsatte.. nu ska jag inte påstå att barnens tränare är några små änglar och duvungar... de har rejäla temperament båda två och det märktes efter matchen när fler började tjafsa med dem att det började bli fara å färde. Tack och lov kunde ordföranden gå mellan och separera ungtupparna för det var precis så alla dessa män (tränare och pappor) uppförde sig.

Vad är det som gör att (barnens) matcher kan ta fram det sämsta ur folk? Speciellt nu när det var barn det handlade om - det är vi vuxna som ska visa för barnen hur det ska gå till och då är det inte direkt lämpligt att börja bråka så där.

All heder åt den pappan från motståndarlaget som tog med sig sin son som uppförde sig illa och bad om ursäkt till domaren och till den tränaren som kom in till pojkarnas omklädningsrum och bad om ursäkt till alla - barn, tränare och vår tillfälliga domare.

Inga kommentarer: