Biverkningar.

I tisdags fick jag Sertalin utskrivet.. tror medicinen heter så. Den hette i alla fall Zoloft tidigare och läkaren varnade mig för att vissa biverkningar är

* krafigare depression - jo tack jag känner det
* häftigare ånget - no shit Sherlock!
* förlamande trötthet - har legat i soffan hela dagen
* illamående och darrningar - jo det har jag

Läkaren berättade att det tar ca en vecka för kroppen att stabilisera sig men problemet är att efter en vecka ska jag höja dosen vilket gör att detta kommer att fortsätta ytterligare en vecka. Om jag har tur får jag sluta på den doseringen men har jag otur måste jag öka ytterligare en gång och då får jag gå igenom det här en hel vecka till.

Tar tårarna aldrig slut?

Som ett sakta regn faller de till synes från en osinande källa av känslor jag ännu inte klarar av att bearbeta. Undan för undan drar sig de omkring mig bort ifrån mig då de anser att jag borde helt enkelt bara rycka upp mig och gå vidare men jag är fast. Fast i det träsk som hotar att dra med mig ner i djupet och jag känner hur depressionen får ett även mer fast grepp om min själ.

De få krafter jag har används till att få huvudet ovanför ytan för att få en chans att fylla lungorna med luft men jag är svag och återigen känns det som om jag faller men finner inget att hålla mig fast vid. Vart finns mitt skyddsnät någonstans?

Så jag återvänder sakta hem samtidigt som ensamma tårar letar sig ner över mina kinder men jag orkar inte längre dölja dem för omvärlden. Varför ska jag skämmas för mina tårar och min sorg? Det här är inget jag önskade för mig själv. Röster i fjärran försöker säga att de ser att den gamla Seven känns som ett minne och jag är en skugga av den kvinna jag en gång var.

I ett desperat försök för att få komma bort ifrån allt lämnade vi orten vi bor vid och for till stugan. Jag hade hoppats på att två dygn i en helt annan omgivning skulle hjälpa och till viss del gjorde det kanske det. Väl hemma igen kändes det som om vardagen slog mig rakt i ansiktet och jag hade inte en chans att värja mig ifrån det kommande slaget.

Så idag kapitulerade jag och nu går jag på antidepressiva mediciner. Innan jag kommer att få en chans att må bättre kommer denna medicin göra att jag kommer att må även sämre än jag gör idag fast jag undrar om det är möjligt? En vecka tar det för kroppen att stabiliseras men jag har två kommande höjningar att se fram emot så i kanske 3-4 veckor framöver kommer bara min ångest att öka, min depression bli värre och jag är rädd.

när krafterna tar slut

Livet går i samma takt varje dag och det är sällan något bryter min enformiga rutin. Jag går upp, väcker barnen, gör i ordning frukost till dem, får iväg dem till skola och förskola, sover någon timme, hämtar barnen, lagar mat och sedan börjar det bli kväll.

Idag hade jag dock ett inplanerat möte vid Hälsocentralen hos en samtalskontakt och det är alltid så känslomässigt tömmande att gå i terapi - speciellt i början när man ska försöka etablera kontakten med någon ny. Jag var där i över 1½ timme och kände mig allt annat än upplyft när jag gick därifrån. Det hade inte med kontakten att göra utan mer att jag var känslomässigt tömd - trodde jag i alla fall. Kommer hem och ser att jag fått brev från arbetsförmedlingen och öppnar det. Läser i förtvivlan att jag blivit avanmäld för jag hade skickat in ett mail på fel sida midnatt så det hade registrerats den 12e istället för den 11e. Jag visste att mailet skulle ha varit inne den 11e men jag hade fått för mig att det var den 11e på fredagen. Pga den känslomässiga karusell jag var inne i under förra veckan så blandade jag helt enkelt ihop datum och veckodagar. Kvinnan som svarade i deras kundtjänst sa att jag var tvungen att åka in och påanmäla mig igen så det var bara att hämta barnen när de slutade och vi åkte in.

När jag stod i första kön för att anmäla mitt ärende så sprang en bekant rakt in i oss och hon lovade att stanna kvar och ta hand om barnen under tiden jag var in till en handläggare. Väl inne hos handläggaren så förklarade jag lite kort hur läget var och varför jag helt enkelt förvirrat mig angående dagarna och han skrev in i mina papper att det inte var mitt fel att jag missat att maila in i tid och att jag inte skulle straffas för att jag befann mig i en svår situation för tillfället. Jag grät när jag lämnade den här mannens kontor för det är inte ofta jag har stött på förstående människor i liknande miljöer.

Hemma igen ringde telefonen och det var min samtalkontakt från tidigare under dagen och hon hade ordnat fram en läkartid till mig. Just nu klarar jag av det mest grundläggande i min vardag och jag har varit fullt medveten om att jag behöver komma till en läkare men jag har inte orkat ta itu med det. Terapeuten lovade att kolla med en läkare om det fanns någon tid samt kontakta en sjukgymnast för att se om de kunde hjälpa mig att slappna av för all stress har skapat en otroligt smärtsam spänningshuvudvärk hos mig och jag är fullkomligt stel i axlarna. Det känns som om jag bär världens bördor på mina axlar just nu. Jag fick även ett löfte om att de skulle hjälpa mig ifall att det skulle bli något krångel hos arbetsförmedlingen pga mitt sent inskickade mail.

Så efter allt det här så kände jag att Fejkmamman behövde ta över en stund och jag bjöd barnen på en tripp till McD. Efter maten så stannade vi kvar vid lekplatsen utanför i säkert 45 minuter och jag säger bara tack och lov för min vinterjacka som låg kvar i bilen! :)

Nu väntar sängen på barnen och när de sover ska jag sätta mig ner och fortsätta sticka på dotterns höstmössa.

En vecka har gått

I söndags fick jag inte hem barnen den tid de alltid kommer. Efter ett antal timmars oro ringde jag min väninna och frågade om hon hade någon aning. Då fick jag veta att exet och hennes man gjort upp om en helt ny lämningstid för barnen utan att ens ha pratat med mig. Efter mycket om och men fick jag hämta barnen avsevärt många timmar för sent.

När jag kom dit var fortfarande exet kvar och de vet så väl att jag vägrar komma i närheten av honom. Jag fullständigt skakade i hela kroppen och jag tog inte ett steg in i huset utan krävde att de skulle ta med barnen ut till mig. Dottern var övertrött och ville inte komma med mig hem och det krävdes en hel del lockande och lirkande att få med henne i bilen. Väl hemma i lägenheten så var hon arg. Allt som fanns i hennes närhet flög långa vägar. Det var skor, leksaker, kläder - you name it som flög omkring i hallen som värsta poltergeist aktiviteten. Hon lyckades inte komma igång ordentligt i sitt humör utan var bara arg och sur i kanske 30-45 minuter så jag bäddade ut bäddsoffan i vardagsrummet och hela min lilla familj bestående av mig, sonen och dottern kröp ner tillsammans och pratade en stund innan vi lyckades somna.

Måndag morgon kom och jag skickade iväg barnen till skola och förskola. Då ringer de från socialen. Exet har ringt in och krävt att de utreder mig och barnens boende samt att han vill att dottern ska utredas. Jag får också höra att exet hade varit in till socialen tillsammans med en vän till oss och att han hade haft ett sånt fint stöd och de hade verkligen målat upp en nyanserad bild av mig - som ett hysteriskt, hämdlystet fruntimmer. Sedan fick jag även höra att både exet och vännen båda två ringt in under morgonen och sagt att min dotter skrikit i 3 timmar. Jag ville veta av henne då hur de kunde säga att min dotter skrikit i flera timmar om de inte ens varit i närheten av min lägenhet? Det hade hon ingen aning om men de hade i alla fall sagt samma saker båda två och att hon skulle rekommendera en utredning under mötet på onsdag.

Det finns inte en chans för mig att ens påbörja en läkeprocess när livet serverar mig käftsmäll efter käftsmäll och mitt agg emot exet bara växer och växer hela tiden. Idag lever han loppan - bor i ett hus, har fast anställning och ordnad ekonomi samt en ny flickvän och inget ansvar som ligger på honom hela tiden och vad har jag? Jag är helt ensam om att försöka få vardagen att gå runt för mig och mina två barn på en tredjedel av det exet lever på, jag är arbetslös och bor i en liten lägenhet där jag själv bor i ett hörn i vardagsrummet och barnen delar på det enda sovrummet. Jag har allt ansvar på mina axlar och jag är deprimerad. Ibland vet jag inte ens hur jag ska klara av att ta mig ur sängen på morgonen för jag känner mig så handlingsförlamad.

Tills igår söndag så hade jag ett frivilligt arbete jag gjorde. Jag var ungdomsledare för ett gäng tjejer men det jobbt togs ifrån mig igår för de anser att jag inte är lämplig för det jobbet nu när jag går igenom en skilsmässa och mår dåligt. Jag fick erbjudandet om att verka som mötesledare där min uppgift skulle vara att stå i en dörr och välkomna besökare en gång i veckan. Jag tackade nej. Så nu har jag inget jag kan se fram emot - inget jobb att gå till, ingen sysselsättning alls förutom att gå hemma och må dåligt. Som om det skulle vara en framtid att satsa på.

Tillbaka till ärendet soc påbörjade så ringde hon tillbaka idag och berättade att det inte blir någon utredning men att hon ville att vi: jag, exet, hon och familjerätten tillsammans skulle sitta ner och prata men som jag känner det så är det ingen bra idé. Ett sådant möte skulle spåra ur fullständigt och jag vet att jag är den bidragande faktorn till. Till och med om någon försöker prata med mig om exet så vänder jag taggarna utåt och går till attack.

Kommer dessa känslor någonsin att lämna mig eller är jag dömd att för evigt må så här dåligt som jag gör idag? Finns det verkligen någon räddning för jag är inte ens säker på att jag är värd att få vara lycklig.

Ensamstående - ja. Ensam - nej.

Det här kommer att bli ett väldigt blandat inlägg och jag tar inget ansvar för ev förvirring. :)

Jag har fortfarande efter snart 3 månader inte förlikat mig med tanken på att jag är ensamstående, arbetslös mamma till två härliga små troll. Det känns som om mitt gamla liv är en dröm som sakta bleknar från mitt minne samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förlåta min egen man för vad han utsatte mig för och för den smärta som hans handlade har medfört inte bara i mitt liv utan även i mina barns. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mina barn på bästa sätt. Det känns som om jag famlar i blindo och att det bara beror på en enorm stor dos tur att vi fortfarande står på benen. Det finns så mycket jag vill ge mina barn - en trygg uppväxt, självkänsla, mod och lycka men ibland tvivlar jag på min egen förmåga.

Jo jag vet att jag är ensamstående. Jag har ingen partner och jag känner inte heller någon önskan för tillfället att blanda in någon ny i mitt liv. Det är till och med så att jag känner mig fullständigt livrädd för att starta upp ett nytt förhållande för jag vet inte om jag skulle klara av att genomleva en liknande smärta igen. Just nu fyller bara den känslan hela min kropp och jag kan inte ens försöka fokusera på de bra stunder vi hade, när vi busade ihop med barnen som värsta småbarnen, på alla drömmar vi hade tillsammans. Det är nog det som gör att jag mår som värst egentligen - de drömmar jag hade. Jag drömde om ett liv tillsammans där vi blev gamla ihop och en dag skulle vi sitta där pensionerade och gråhåriga och se tillbaka på det liv vi hade ihop, på de underbara barn vi har och känna att vi klarade av det här tillsammans.

Men är jag ensam? Ibland känner jag mig väldigt ensam här i världen men det är för att jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. Runt om mig bor 6 olika familjer som står mig nära och jag vet att om jag behöver den minsta lilla hjälp så behöver jag bara ringa och två minuter senare står någon här för att hjälpa mig utan att ens fråga varför. Det är en otrolig styrka i att ha det förhållande till sina vänner och jag hoppas att jag en dag kommer att få vara den styrkan i någon annans liv men just nu så är jag den som behöver dem mer än de behöver mig känns det som. Det kanske inte är helt sant men jag kan inte förneka mina känslor.

Just nu saknar jag mina barn något enormt. De har åkt till sin pappa över helgen och de kommer hem på söndag igen. Den här helgen kommer att vara kämpig nog eftersom jag är egentligen för sjuk för att ta mig ur soffan men jag har lovat bort mig och ska hjälpa till med ngåot i morgon. Idag skulle jag ha varit in till aktiviteter inne i Gävle men det fungerar inte som jag känner mig nu. Jag vet att jag har barnen så otroligt mycket mer än de är hos sin pappa och jag skulle vilja säga att jag är helt osjälvisk men jag vill ha dem hos mig och egentligen vill jag inte dela med mig av dem. Men det handlar inte om mig i det här fallet utan det handlar om barnens bästa och det måste alltid ligga först på min prioriteringslista.

trött, tröttare, Seven

Redan när hon vaknade visste jag att det här skulle kunna komma att eskalera till en jobbig lämning. Klart att hon inte skulle ha byxorna jag lagt fram men eftersom dessa var de enda rena byxor hon hade för tillfället så blev jag tvungen att få på henne dem. Strumporna blev det en rasande kamp om och vi ska inte ens diskutera tröjorna! Fem minuter innan hennes bror skulle vara på skolan med packningen och allt kom vi ut genom dörren och då drog hon åt andra hållet. Jag ställde mig en bit bort och inser att det här var ingen bra idé eftersom vi bor precis vid skolan och jag vet inte hur många föräldrar det var som var på väg fram till min dotter och varje gång fick jag säga till om att den trotsiga, söta lilla tjejen var min dotter... och alla gav ett igenkännande leende gällande hennes trots.

Sonen åkte iväg på sin utflykt, dotter lämnades och jag skulle hem och vila tänkte jag för jag var helt färdig.. tyvärr hade världen andra planer och det var inte förrän 20 minuter innan dottern skulle hämtas upp som jag fick en ledig stund.

Väl hemma igen så började telefonen ringa och slutligen kände jag att jag bara ville stänga av den! Jag är områdesrepresentant för ett företag och jag är knytpunkten mellan familjer och företaget men ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Jag har fått frågor som "hur säger vi till henne att städa sitt rum och sitt badrum?", "hur får jag honom att förstå att man måste hålla tiderna?" och mitt svar är alltid att det är bäst att ni sätter er ner och pratar ut tillsammans angående detta innan det går för långt men efter 10-15 samtal i veckan så känns det smått hopplöst.

Så mellan alla samtal, matinköp, matlagning och allt så har jag faktiskt bakat kakor. Mycket kakor. Mina chocolate chip cookies smaksatta med lime, ingefära och vit choklad var dock de godaste jag ätit på länge!

Med flottiga fingrar, skitigt hår och en känsla av allmän nedstämdhet bestämde jag mig för att ge mig lite jag-tid. Ett varmt bad med massor med bubblor, hårinpackning, ansiktsmask och hudvård gjorde att jag åtminstone började känna mig som en levande människa igen.

Och snart ska denna halvklädda varelse ta och krypa ner i sängen för lite beauty sleep.. och han där uppe vet att jag verkligen behöver det. :)

Så hur gick det idag?

Tja jag klarade inte av listan men jag har städat barnens rum! Numera är rummet städat och fritt från alla kartonger! Även garderoben är numera mer organiserad än innan. Jag kom aldrig iväg och handlade men det handlade inte om mat för dagen utan mer för baket men jag har tvättat två omgångar istället. :) Och jag har bakat två stora satser med Bagles och fyllt på frysen med bröd.

Allt som allt mådde jag ganska bra idag men så ringde en väninna och berättade att exet inte kan hämta upp barnen i tid utan han ville att jag skulle hämta dem och sedan skicka hem dem till henne senare under kvällen. Jag vägrade! Han är ledig på fredag och det enda han behöver göra är att sätta sig i bilen och köra 25 minuter för att komma hit och hämta barnen men det gick tydligen inte. Den här gången tänker jag inte hjälpa honom ur krisen. Har man avtalat en tid så har man.

Min väninna tyckte att jag var lite för hård men hon har inte levt med honom och känner inte honom på samma sätt som jag tyvärr gör.

Dagens planerade aktiviteter:

* städa klart barnens rum
* handla
* baka chocolate chip cookies
* baka bagles

Sova?

Jag måste också göra ett par varv på nätet för att se om det kommit ut något jobb att söka. På strax över 2 veckor har jag inte hittat ett enda jobb och det känns deprimerande. Jag vill verkligen inte gå hemma och skrota utan jag vill jobba, komma ut bland folk och känna att det jag gör har en betydelse!