söndag 15 juni 2008

Flyttlasset gick idag.

Så dagen jag sett fram emot eller kanske rättare sagt fasat kom vare sig jag ville eller inte. Redan på morgonen kom det hem 4 vänner som hjälpte mig att lasta in alla kartonger och nästan alla möbler i de tre släpvagnar som stod utanför.

Om jag ska vara ärlig så bar jag inte särkilt många kartonger utan mitt jobb handlade mer om att hysteriskt kuta omkring i alla rum på husets två plan och packa ner allt som ännu inte var nerpackat samt peka ut att den, den, den, nej inte den och även den kartongen skulle med.

Själva flytten tog runt 3 timmar. Det är skrämmande att det kan gå så fort att verkligen avsluta något som har funnits i nästan 9 år för det var så länge som vi bodde ihop. På en vecka har jag packat ner hälften av vårt gemensamma bohag och bara 3 timmar tog det att lämna huset.

Jag gick som i en dvala när det var dags att sätta oss i bilarna. På något sätt hade jag lyckats förtränga alla känslor som bubblade någonstans nere i magen men det hela brast när jag såg katterna sitta på trappan och titta på vad i hela fridens namn det var som hände.

Det har varit fullt med folk omkring oss hela tiden idag. Ytterligare 2 män dök upp och slöt sig till skaran av hjälpande händer samtidigt som hela lägenheten var fylld av barn, vuxna och kartonger som alla försökte samsas om den lilla plats som fanns här. Som på ett ögonblick förändrades allt och alla åkte hem för att fortsätta sina liv och jag kände mig så förvirrad. Det vill inte sjunka in i min hjärna att jag faktiskt numera är ensam med två barn och vi bor i en alldeles för liten lägenhet för tre personer men jag har inte råd med en större bostad. Till och med den här lägenheten är egentligen för dyr för oss.

Det äldsta barnet somnade utan problem till natten men det yngsta barnet kan inte förlika sig med tanken på att vi inte längre bor hos pappa och att vi nu faktiskt bor här och barnet skrek så det slutligen somnade av ren utmattning i min famn.

Jag ber var timme till högre makter om hjälp att finna styrkan för att klara det här själv.

Inga kommentarer: