Jag ringde flickans pappa för jag visste att han var vaken då han jobbade natt men som vanligt fick jag bara ett surt "och vad ska jag göra åt saken då?" tillbaka. Under alla dessa år har jag aldrig fått ett enda tröstande ord, han har aldrig backat upp mig eller stått upp för sin familj och vad som egentligen förvånar mig är att jag faktiskt ringde honom för jag trodde i min enfald att jag kunde få lite stöd av honom. Jag grät enormt när jag såg min dotter och hennes förstörda hår och det enda jag egentligen ville ha var ett "ta det lugnt, det ordnar sig", en trygg axel att luta mig mot men den fanns inte där. Den har aldrig funnits där. Hela natten resulterade i att jag bad honom dra åt h.... ja du vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar