Om det är något jag har haft så dåligt samvete över så är det att pga det som hänt så har barnen blivit tvungna att byta skola och förskola, vi har flyttat till en helt ny stad och bor i en liten lägenhet istället för ett skapligt stort hus och de har inte länge samma dagliga kontakt med sin far. Jag känner mig som den största skurk som någonsin gått i ett par skor och jag frågar mig dagligen om det var rätt för mig att göra det här men i slutändan så fanns det inget annat val. Jag försökte hitta en lägenhet så barnen kunde ha fått gå kvar där de var innan men det fanns inga lägenheter som det gick att bo i och hade jag flyttat till ett annat område i samma samhälle så hade de fortfarande varit tvungna att byta eftersom placeringen bestäms utifrån närhetsprincipen och inte efter föräldrarnas val av placering.
När det gällde yngsta barnet så var jag inte alls orolig för hur det skulle gå med nya vänner och ny personal eftersom det barnet är så socialt och framåt men jag var väldigt orolig för det stora barnets skull då jag vet hur känslig barnet är just nu och att h*n kan ha svårt att få kontakt med andra barn men redan första dagen träffade h*n på ett annat barn som bor i huset mitt emot vårt och de har lekt non-stop. Då jag varit och hämtat stora barnet har andra barn kommit fram för att fråga om h*n kommer tillbaka i morgon igen så de kunde leka mer då.
Mitt hjärta sjöng av gläde och det dåliga samvetet lindrades lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar