Tar tårarna aldrig slut?

Som ett sakta regn faller de till synes från en osinande källa av känslor jag ännu inte klarar av att bearbeta. Undan för undan drar sig de omkring mig bort ifrån mig då de anser att jag borde helt enkelt bara rycka upp mig och gå vidare men jag är fast. Fast i det träsk som hotar att dra med mig ner i djupet och jag känner hur depressionen får ett även mer fast grepp om min själ.

De få krafter jag har används till att få huvudet ovanför ytan för att få en chans att fylla lungorna med luft men jag är svag och återigen känns det som om jag faller men finner inget att hålla mig fast vid. Vart finns mitt skyddsnät någonstans?

Så jag återvänder sakta hem samtidigt som ensamma tårar letar sig ner över mina kinder men jag orkar inte längre dölja dem för omvärlden. Varför ska jag skämmas för mina tårar och min sorg? Det här är inget jag önskade för mig själv. Röster i fjärran försöker säga att de ser att den gamla Seven känns som ett minne och jag är en skugga av den kvinna jag en gång var.

I ett desperat försök för att få komma bort ifrån allt lämnade vi orten vi bor vid och for till stugan. Jag hade hoppats på att två dygn i en helt annan omgivning skulle hjälpa och till viss del gjorde det kanske det. Väl hemma igen kändes det som om vardagen slog mig rakt i ansiktet och jag hade inte en chans att värja mig ifrån det kommande slaget.

Så idag kapitulerade jag och nu går jag på antidepressiva mediciner. Innan jag kommer att få en chans att må bättre kommer denna medicin göra att jag kommer att må även sämre än jag gör idag fast jag undrar om det är möjligt? En vecka tar det för kroppen att stabiliseras men jag har två kommande höjningar att se fram emot så i kanske 3-4 veckor framöver kommer bara min ångest att öka, min depression bli värre och jag är rädd.