när krafterna tar slut

Livet går i samma takt varje dag och det är sällan något bryter min enformiga rutin. Jag går upp, väcker barnen, gör i ordning frukost till dem, får iväg dem till skola och förskola, sover någon timme, hämtar barnen, lagar mat och sedan börjar det bli kväll.

Idag hade jag dock ett inplanerat möte vid Hälsocentralen hos en samtalskontakt och det är alltid så känslomässigt tömmande att gå i terapi - speciellt i början när man ska försöka etablera kontakten med någon ny. Jag var där i över 1½ timme och kände mig allt annat än upplyft när jag gick därifrån. Det hade inte med kontakten att göra utan mer att jag var känslomässigt tömd - trodde jag i alla fall. Kommer hem och ser att jag fått brev från arbetsförmedlingen och öppnar det. Läser i förtvivlan att jag blivit avanmäld för jag hade skickat in ett mail på fel sida midnatt så det hade registrerats den 12e istället för den 11e. Jag visste att mailet skulle ha varit inne den 11e men jag hade fått för mig att det var den 11e på fredagen. Pga den känslomässiga karusell jag var inne i under förra veckan så blandade jag helt enkelt ihop datum och veckodagar. Kvinnan som svarade i deras kundtjänst sa att jag var tvungen att åka in och påanmäla mig igen så det var bara att hämta barnen när de slutade och vi åkte in.

När jag stod i första kön för att anmäla mitt ärende så sprang en bekant rakt in i oss och hon lovade att stanna kvar och ta hand om barnen under tiden jag var in till en handläggare. Väl inne hos handläggaren så förklarade jag lite kort hur läget var och varför jag helt enkelt förvirrat mig angående dagarna och han skrev in i mina papper att det inte var mitt fel att jag missat att maila in i tid och att jag inte skulle straffas för att jag befann mig i en svår situation för tillfället. Jag grät när jag lämnade den här mannens kontor för det är inte ofta jag har stött på förstående människor i liknande miljöer.

Hemma igen ringde telefonen och det var min samtalkontakt från tidigare under dagen och hon hade ordnat fram en läkartid till mig. Just nu klarar jag av det mest grundläggande i min vardag och jag har varit fullt medveten om att jag behöver komma till en läkare men jag har inte orkat ta itu med det. Terapeuten lovade att kolla med en läkare om det fanns någon tid samt kontakta en sjukgymnast för att se om de kunde hjälpa mig att slappna av för all stress har skapat en otroligt smärtsam spänningshuvudvärk hos mig och jag är fullkomligt stel i axlarna. Det känns som om jag bär världens bördor på mina axlar just nu. Jag fick även ett löfte om att de skulle hjälpa mig ifall att det skulle bli något krångel hos arbetsförmedlingen pga mitt sent inskickade mail.

Så efter allt det här så kände jag att Fejkmamman behövde ta över en stund och jag bjöd barnen på en tripp till McD. Efter maten så stannade vi kvar vid lekplatsen utanför i säkert 45 minuter och jag säger bara tack och lov för min vinterjacka som låg kvar i bilen! :)

Nu väntar sängen på barnen och när de sover ska jag sätta mig ner och fortsätta sticka på dotterns höstmössa.