Jag har fortfarande efter snart 3 månader inte förlikat mig med tanken på att jag är ensamstående, arbetslös mamma till två härliga små troll. Det känns som om mitt gamla liv är en dröm som sakta bleknar från mitt minne samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förlåta min egen man för vad han utsatte mig för och för den smärta som hans handlade har medfört inte bara i mitt liv utan även i mina barns. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa mina barn på bästa sätt. Det känns som om jag famlar i blindo och att det bara beror på en enorm stor dos tur att vi fortfarande står på benen. Det finns så mycket jag vill ge mina barn - en trygg uppväxt, självkänsla, mod och lycka men ibland tvivlar jag på min egen förmåga.
Jo jag vet att jag är ensamstående. Jag har ingen partner och jag känner inte heller någon önskan för tillfället att blanda in någon ny i mitt liv. Det är till och med så att jag känner mig fullständigt livrädd för att starta upp ett nytt förhållande för jag vet inte om jag skulle klara av att genomleva en liknande smärta igen. Just nu fyller bara den känslan hela min kropp och jag kan inte ens försöka fokusera på de bra stunder vi hade, när vi busade ihop med barnen som värsta småbarnen, på alla drömmar vi hade tillsammans. Det är nog det som gör att jag mår som värst egentligen - de drömmar jag hade. Jag drömde om ett liv tillsammans där vi blev gamla ihop och en dag skulle vi sitta där pensionerade och gråhåriga och se tillbaka på det liv vi hade ihop, på de underbara barn vi har och känna att vi klarade av det här tillsammans.
Men är jag ensam? Ibland känner jag mig väldigt ensam här i världen men det är för att jag mår så pass dåligt som jag gör just nu. Runt om mig bor 6 olika familjer som står mig nära och jag vet att om jag behöver den minsta lilla hjälp så behöver jag bara ringa och två minuter senare står någon här för att hjälpa mig utan att ens fråga varför. Det är en otrolig styrka i att ha det förhållande till sina vänner och jag hoppas att jag en dag kommer att få vara den styrkan i någon annans liv men just nu så är jag den som behöver dem mer än de behöver mig känns det som. Det kanske inte är helt sant men jag kan inte förneka mina känslor.
Just nu saknar jag mina barn något enormt. De har åkt till sin pappa över helgen och de kommer hem på söndag igen. Den här helgen kommer att vara kämpig nog eftersom jag är egentligen för sjuk för att ta mig ur soffan men jag har lovat bort mig och ska hjälpa till med ngåot i morgon. Idag skulle jag ha varit in till aktiviteter inne i Gävle men det fungerar inte som jag känner mig nu. Jag vet att jag har barnen så otroligt mycket mer än de är hos sin pappa och jag skulle vilja säga att jag är helt osjälvisk men jag vill ha dem hos mig och egentligen vill jag inte dela med mig av dem. Men det handlar inte om mig i det här fallet utan det handlar om barnens bästa och det måste alltid ligga först på min prioriteringslista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar