måndag 15 september 2008

En vecka har gått

I söndags fick jag inte hem barnen den tid de alltid kommer. Efter ett antal timmars oro ringde jag min väninna och frågade om hon hade någon aning. Då fick jag veta att exet och hennes man gjort upp om en helt ny lämningstid för barnen utan att ens ha pratat med mig. Efter mycket om och men fick jag hämta barnen avsevärt många timmar för sent.

När jag kom dit var fortfarande exet kvar och de vet så väl att jag vägrar komma i närheten av honom. Jag fullständigt skakade i hela kroppen och jag tog inte ett steg in i huset utan krävde att de skulle ta med barnen ut till mig. Dottern var övertrött och ville inte komma med mig hem och det krävdes en hel del lockande och lirkande att få med henne i bilen. Väl hemma i lägenheten så var hon arg. Allt som fanns i hennes närhet flög långa vägar. Det var skor, leksaker, kläder - you name it som flög omkring i hallen som värsta poltergeist aktiviteten. Hon lyckades inte komma igång ordentligt i sitt humör utan var bara arg och sur i kanske 30-45 minuter så jag bäddade ut bäddsoffan i vardagsrummet och hela min lilla familj bestående av mig, sonen och dottern kröp ner tillsammans och pratade en stund innan vi lyckades somna.

Måndag morgon kom och jag skickade iväg barnen till skola och förskola. Då ringer de från socialen. Exet har ringt in och krävt att de utreder mig och barnens boende samt att han vill att dottern ska utredas. Jag får också höra att exet hade varit in till socialen tillsammans med en vän till oss och att han hade haft ett sånt fint stöd och de hade verkligen målat upp en nyanserad bild av mig - som ett hysteriskt, hämdlystet fruntimmer. Sedan fick jag även höra att både exet och vännen båda två ringt in under morgonen och sagt att min dotter skrikit i 3 timmar. Jag ville veta av henne då hur de kunde säga att min dotter skrikit i flera timmar om de inte ens varit i närheten av min lägenhet? Det hade hon ingen aning om men de hade i alla fall sagt samma saker båda två och att hon skulle rekommendera en utredning under mötet på onsdag.

Det finns inte en chans för mig att ens påbörja en läkeprocess när livet serverar mig käftsmäll efter käftsmäll och mitt agg emot exet bara växer och växer hela tiden. Idag lever han loppan - bor i ett hus, har fast anställning och ordnad ekonomi samt en ny flickvän och inget ansvar som ligger på honom hela tiden och vad har jag? Jag är helt ensam om att försöka få vardagen att gå runt för mig och mina två barn på en tredjedel av det exet lever på, jag är arbetslös och bor i en liten lägenhet där jag själv bor i ett hörn i vardagsrummet och barnen delar på det enda sovrummet. Jag har allt ansvar på mina axlar och jag är deprimerad. Ibland vet jag inte ens hur jag ska klara av att ta mig ur sängen på morgonen för jag känner mig så handlingsförlamad.

Tills igår söndag så hade jag ett frivilligt arbete jag gjorde. Jag var ungdomsledare för ett gäng tjejer men det jobbt togs ifrån mig igår för de anser att jag inte är lämplig för det jobbet nu när jag går igenom en skilsmässa och mår dåligt. Jag fick erbjudandet om att verka som mötesledare där min uppgift skulle vara att stå i en dörr och välkomna besökare en gång i veckan. Jag tackade nej. Så nu har jag inget jag kan se fram emot - inget jobb att gå till, ingen sysselsättning alls förutom att gå hemma och må dåligt. Som om det skulle vara en framtid att satsa på.

Tillbaka till ärendet soc påbörjade så ringde hon tillbaka idag och berättade att det inte blir någon utredning men att hon ville att vi: jag, exet, hon och familjerätten tillsammans skulle sitta ner och prata men som jag känner det så är det ingen bra idé. Ett sådant möte skulle spåra ur fullständigt och jag vet att jag är den bidragande faktorn till. Till och med om någon försöker prata med mig om exet så vänder jag taggarna utåt och går till attack.

Kommer dessa känslor någonsin att lämna mig eller är jag dömd att för evigt må så här dåligt som jag gör idag? Finns det verkligen någon räddning för jag är inte ens säker på att jag är värd att få vara lycklig.

1 kommentar:

Kommando-mamman sa...

Vad jobbigt du har det..! Hoppas att du snart känner att det blir lite bättre i alla fall!