Sonen åkte iväg på sin utflykt, dotter lämnades och jag skulle hem och vila tänkte jag för jag var helt färdig.. tyvärr hade världen andra planer och det var inte förrän 20 minuter innan dottern skulle hämtas upp som jag fick en ledig stund.
Väl hemma igen så började telefonen ringa och slutligen kände jag att jag bara ville stänga av den! Jag är områdesrepresentant för ett företag och jag är knytpunkten mellan familjer och företaget men ibland undrar jag vad jag gett mig in på. Jag har fått frågor som "hur säger vi till henne att städa sitt rum och sitt badrum?", "hur får jag honom att förstå att man måste hålla tiderna?" och mitt svar är alltid att det är bäst att ni sätter er ner och pratar ut tillsammans angående detta innan det går för långt men efter 10-15 samtal i veckan så känns det smått hopplöst.
Så mellan alla samtal, matinköp, matlagning och allt så har jag faktiskt bakat kakor. Mycket kakor. Mina chocolate chip cookies smaksatta med lime, ingefära och vit choklad var dock de godaste jag ätit på länge!
Med flottiga fingrar, skitigt hår och en känsla av allmän nedstämdhet bestämde jag mig för att ge mig lite jag-tid. Ett varmt bad med massor med bubblor, hårinpackning, ansiktsmask och hudvård gjorde att jag åtminstone började känna mig som en levande människa igen.
Och snart ska denna halvklädda varelse ta och krypa ner i sängen för lite beauty sleep.. och han där uppe vet att jag verkligen behöver det. :)
1 kommentar:
Jag vill bara skriva att jag tycker att du verkar stark och integritetsfull, och att jag hoppas att du kan se tillbaka på den här situationen om några år och tänka att den förde med sig något gott.
Ungefär samma sak hände mig för två år sen, och ett halvår efter det min bästa väninna, och jag vet att första sex, sju månaderna är man uppfylld av ett slags panikläge och får saker gjorda för att man är så arg och rädd och chockad. Sen går man in i nån slags handlingsförlamning och depression. Det behöver inte alltid bli så, men det kan vara bra att veta det ofta blir så. Jag läste på något ställe att det för en kvinna i snitt tar fyra år att komm över en skilsmässa (dvs en som innefattar barn och en lång tids samvaro) jämfört med bara ett halvår för en man. När jag läste det var jag nyskild och kände mig uppgiven vid tanken på fyra års bearbetande. Men det ligger något i de orden.
Min exman gick ganska omgående in i nya relationer - jag mådde skit, kunde inte fatta att det här var min MAN - medan jag tog hand om barnen och försökte dra upp planer för framtiden. Jag bearbetade mycket snabbare och effektivare genom att göra så. Han "flydde" bara in i något nytt. Efter ungefär ett halvår ångrade han sig, sa att allt var ett misstag, försökte sen i ytterligare ett år av och till hooka up igen, men vid det laget hade jag "avprogrammerat" mig tillräckligt mycket så att jag aldrig ens skulle ha övervägt förslaget.
Idag har vi en okej och vänskaplig relation och jag har sedan ett halvår ett nytt förhållande.
Och det har INTE tagit mig fyra år att nå hit. (Dock är det mycket annat som jag ehöver ta tag i och som har sin upprinnelse i skilsmässan, dvs att bygga uppe en stabil ekonomi etc.)
Ledsen för gästbloggandet, men när jag läste det du skrev kände jag så väl igen mig, och ville peppa.
Hoppas som sagt att riktigt bra saker händer i ditt liv framöver, sköt om dig.
Skicka en kommentar