och jag sitter här, ensam, och tittar ut genom fönstret. Det är mörkt ute, natten är här och de enda ljus utanför mitt fönster är gatulampornas gula sken. Ibland undrar jag om snön någonsin kommer att smälta och om de sista bitarna av vintern någonsin kommer att försvinna. Det har varit en lång vinter, en tung vinter.
Mycket har hänt och ibland förstår jag inte hur jag lyckats ta mig igenom allt som hänt de senaste åren men här är jag och jag har fortfarande mitt förstånd kvar. Dock har jag lärt mig den svåra vägen hur det känns att bli sviken och förrådd av dem som står mig närmast.
Det finns band som har stärkts och blivit starkare än någonsin, andra har kapats helt och jag tror aldrig att de någonsin kommer att knytas samman igen. Livets stigar svindlar och korsas och vem vet vart vi kommer att hamna. Så hur är det menat att vi ska ta oss fram på dessa? Med karta och kompass och med en fastställd färdplan eller är det bättre att släppa kontrollen och förlita på att jag ändå kommer att säkert komma fram till slutet?
Men det jag inte förstår, det jag aldrig kommer att förstå, är varför det ska vara så kämpigt att leva? Varför alla dessa motgångar och snubbeltrådar? Varför måste jag gå igenom allt det jag har gjort genom mitt liv? Vilket är meningen med allt det som hänt och varför får jag aldrig vara riktigt lycklig? Det finns alltid ett moln på min himmel som hotar min och barnens lycka och jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med det för var gång ett moln skingras dyker alltid något nytt upp igen och jag går bara och väntar på nästa smäll, nästa mörka moln, nästa motgång... alltid nästa.... när allt jag vill är att jag och barnen ska få vara lyckliga tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar