Hur gör man?

För mig just nu är den stora frågan hur man håller ihop psykiskt för barnens skull? Varje dag går jag upp, gör frukost, ser till att barnen får på sig kläder och sedan går dagarna i vanlig takt - sonen ringer kompisar eller så ringer de oss, det är skola och förskola, handla mat och allt. På något sätt klarar jag av att fungera hjälpligt men jag orkar inte psykiskt.

Igår kväll fick jag ett samtal av en kvinna och hon sa det att eftersom hon står på sidan om i mitt liv så kunde hon se mig med andra ögon än jag själv ser mig med. Hon tyckte att jag hade en sådan styrka och en inre kraft för jag har tagit många och stora steg även om jag går igenom en stor kris för tillfället. Själv önskar jag att jag ens kunde se en gnutta av allt det där i mig själv.

Det känns som om jag klistrar på en personlighet och sedan går på autopilot resten av dagen. Idag kände jag atat jag inte orkade göra något alls men så ringde en av sonens kompisar och ville komma över och jag städade lite, lagade mat och tvättade. Några timmar senare tog jag med barnen ut till lekparken och även jag satt där högst upp på lekställningarna och lekte med dem. Ibland far känslan av frid över mig men dessa gånger går att räkna på ena handens fingrar och de är så kortvariga att det många gånger känns som om jag drömt det hela.

De timmar jag har haft över idag har jag sett till att vara helt upptagen med något annat och jag har försökt knyta lite vänskapsarmband idag bara för att hålla tankarna sysselsatta med något annat än att bara längta efter att få bryta ihop.

Känner mig som världens sämsta mamma

varje gång jag lämnar min dotter på förskolan. Innan separationen har hon älskat att gå till förskolan. Så fort hon kommit dit har hon slängt av sig kläderna och försvunnit innan jag haft en chans att säga hejdå, nu vägrar hon släppa mig och tårarna svämmar över i hennes blåa ögon. Idag gick hon fram till fönstret där vi vinkar och jag vinkade och skickade en slängpuss som vanligt men hon bara tittar på mig med ledsna ögon och så börjar läppen att darra. Jag ställde mg vid sidan av fönstret en liten stund och kikade in för att se vad som händer. Där står hon - min älskade lilla flicka - i ett hörn, med tummen i munnen och gråter tyst.

Hon har aldrig sugit på tummen på snart 4 år men hon har börjat med det nu. Jag ville bara gå in till avdelningen igen, ta henne i min famn och torka tårarna och ta med henne hem men jag vet att hon mår bättre av att ha en rutin i sin vardag även om det är jättejobbigt för oss alla just nu.

Berg- och dalbana

Om det finns något ord som kan beskriva mitt liv just nu så är det att jag jag lever i en berg- och dalbana som går i rasande takt och jag hinner inte riktigt med.

Igår fick jag numret till en psykolog som kanske skulle kunna hjälpa mig och min familj och jag ringde till henne idag. För att göra en lång historia kort så menade hon att jag har hamnat mitt i "chock - förnekelse - depression - ilska - accepterande" spiralen och jag har stannat på depression. Jag kunde inte mer än hålla med henne om det. Vi pratade en hel del om hur jag mår och hur barnen har tagit allt och hon menade på att både jag och barnen har drabbats av en akut kris och att vi alla behöver hjälp. Min dotter har blivit så utagerande att ingen klarar av henne och sonen stänger in allt inom sig. Psykologen skulle se om det fanns någon hon kunde rekommendera i närheten men annars måste vi åka ner till Stockholm för att barnen ska få den vård de behöver. Troligen kommer jag återigen få börja ta Zoloft för att ens klara av vardagen.

Mitt stora behov av sömn kallade hon för själslig trötthet - spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kommer aldrig att känna mig utvilad när jag vaknat och hon hade rätt i det också.

Nu är det bara att vänta till på torsdag och se vad som händer.

The Subway experience.

I många år har jag bott i en håla utan något som helst kulturellt utbyte - det enda som funnits på orten har varit en mängd pizzerior och ett enda litet fik. Idag var jag in till Gävle för jag skulle till arbetsförmedlingen och när jag skulle hem gick jag in på Nian Gallerian och snubblade över Subway. Jag vet att det inte finns mycket kulturellt över Subway men det var ändå en känsla att gå och köpa en smörgås, en kaka och en dricka och sedan sitta utomhus och äta smörgåsen. Äntligen finns det mer att erbjuda en ensam gångare än bara pizzerior. Å vad jag tycker illa om pizzor numera! Och jag bor nu i en stad med ett kulturellt utbud - så jag har saknat att ha konsten, musiken och kulturen i mitt liv. Och jag har äntligen tagit mig bort ifrån ett inskränkt samhälle som ser ut att vara kvar i krigstiderna med betonggetto och inget socialt uteliv att tala om.

Och en till nyhet! Jag har äntligen tagit mig iväg och inhandlat det jag behövde för att slutligen få igång en telefonuppkoppling här hemma! Nu slipper jag ha ångest över att det kostar så mycket att ringa till vänner och bekanta med mobiltaxan så nu kan vi ringa hur mycket som helst och det är nästintill gratis! Den lösningen jag fann igår kostar bara 350:- per år och i det priset ingår telefonnummer, abonnemang och samtal (gratis) upp till 167 timmar i månaden.

Jag är nöjd i alla fall. :)

En jobbig dag idag.

Jag blev tillfrågad om jag kunde komma in på en bekants kontor och han frågade hur jag mår för de var lite oroliga för mig. Jag fick ett erbjudande om att få träffa en kvinnlig psykolog och att min dotter ska få träffa en barnpsykolog pga hennes personlighetsförändring. Min värsta fasa är att något har hänt dottern och det handlar om något av det värsta man kan göra mot ett barn - de har en nära släkting som har laddat hem filmer med småflickor och jag kan knappt sova om nätterna för jag oroar mig för att något ska ha hänt min dotter.

Så nu ska vi få åka ner till Stockholm för att få träffa experter inom det här området.

Mitt hjärta blöder

för den kvinna som idag kontaktade mig med en berättelse identisk min egen då jag upptäckte min mans svek inte bara mot mig men även mot sina barn. Hon berättade att hon hittat sin man på en sexsite men även i hennes fall så förnekade mannen till allt.

Under tiden jag var medlem på den här siten där jag själv upptäckte min egen man så fick jag så många förslag från så otroligt många män - och nästan alla var redan upptagna på ett eller annat sätt. Var och ett av dessa förslag jag fick av dessa men besvarades med en rejäl skopa ovett. Hur man kan sjunka så lågt är bortom all rim och reson! Hur f-n tänker man egentligen? Är det så viktigt att få sig ett snabbt skjut att man är villig att utsätta någon som älskar en för den smärtan? Det borde utfästas en belöning till alla dem som avslöjar dessa stolpskott - både män och kvinnor som väljer att vara otrogna!

Men det finns en liten ljusglimt i det hela. En man som jag skällde ut rejält via brev svarade mig och tonen i brevet sa mig att han insett att han var en skitstövel hela han. Vi har fortsatt prata och jag har berättat min historia och om hur jag mått. Inte en enda gång har vi ens nuddat vid ämnet sex och igår berättade han att han faktiskt lyssnat till det jag hade att säga och att han och hans fru nu hade pratat ut och de hade bestämt sig för att fortsätta att arbeta på sitt äktenskap. Det gjorde mig så varm i hjärtat.

Jag är av den åsikten att män och kvinnor kan vara vänner utan att det för den delens skull blandas in varken kärlek eller sex. En av mina absolut bästa vänner - du vet vem du är - är en kille jag känt sedan jag började högstadiet. Vi är som bror och syster och han har betytt så mycket för mig under alla år vi känt varandra. Vi har en gedigen historia han och jag och vi har bokstavligt räddat varandras liv. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då jag lyckades hindra honom i sista minuten från att göra något riktigt dumt och utgången hade varit allt annat än lycklig. Men han lever idag och han har två otroligt fina döttrar. :)

Jul, jul, strålande jul.. och lite till

Igår upptäckte jag att de redan öppnat julsnacket på mitt favoritforum! :) Det är ju för katten bara augusti och det är redan på G med julsnack! Inte mig emot. Det är något absolut magiskt med julen och jag ser fram emot få komma med i diskussionerna där men inte ännu. Det känns dock lite tidigt att börja med det redan nu så jag väntar nog ett tag till.

Fast jag kan ju inte låta bli att börja kika lite på mina juldokument jag fick tillbaka från Desperado efter att min egen hårddisk kraschat och allt var förlorat. Tack vännen! Du är min stora hjälte för tillfället! :)

Efter att jag lämnat barnen vid skola och förskola så åkte jag in till Gävle en kort stund. Tänk så skönt att få komma bort ifrån den helveteshåla jag bott i tidigare. Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan så är folket som bor i detta samhälle de med lägst IQ i hela landet och det går ju inte att förneka att så är fallet. Tack och lov behöver inte barnen utsättas för invånarna där längre och den bruksmentalitet som råder.

Fast gällande tankeverksamhet så kan jag garantera att min går på högvarv just nu. På något sätt försöker jag få ordning på allt det praktiska med hur man utfodrar 400 ungdomar i 4 dagar. Visst kommer vi att ta in en cateringfirma men det kräver en hel del samarbete med den firma vi väl kommer att välja. Att det kommer att bli minimalt med sömn både innan, under och strax efter konferensen är jag redan medveten om men jag är så otroligt glad över att äntligen har Gävle gren fått äran att anordna årets Bolliaden för ungdomarna! I vintras åkte vi ner till Malmö men det handlade bara om 3 dagar då - i år blir det 4 dagar. Det ska bli så otroligt roligt att få vara med och organisera denna ungdomskonferens. :)