Igår fick jag numret till en psykolog som kanske skulle kunna hjälpa mig och min familj och jag ringde till henne idag. För att göra en lång historia kort så menade hon att jag har hamnat mitt i "chock - förnekelse - depression - ilska - accepterande" spiralen och jag har stannat på depression. Jag kunde inte mer än hålla med henne om det. Vi pratade en hel del om hur jag mår och hur barnen har tagit allt och hon menade på att både jag och barnen har drabbats av en akut kris och att vi alla behöver hjälp. Min dotter har blivit så utagerande att ingen klarar av henne och sonen stänger in allt inom sig. Psykologen skulle se om det fanns någon hon kunde rekommendera i närheten men annars måste vi åka ner till Stockholm för att barnen ska få den vård de behöver. Troligen kommer jag återigen få börja ta Zoloft för att ens klara av vardagen.
Mitt stora behov av sömn kallade hon för själslig trötthet - spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag kommer aldrig att känna mig utvilad när jag vaknat och hon hade rätt i det också.
Nu är det bara att vänta till på torsdag och se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar