söndag 14 februari 2010

När var dina föräldrar som mest stolt över dig?

Dagens mest deprimerande inlägg kommer här för jag har aldrig hört mina föräldrar någonsin säga att de är stolta över mig.

Gång på gång kunde jag komma hem och fått höga betyg eller nästan alla rätt på prov men inte en enda kommentar fick jag. Jag kunde göra saker hemma - samma reaktion. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för jag fick aldrig höra orden "jag är stolt över dig" men det som känns värst är väl att jag har aldrig hört "jag älskar dig". Aldrig en uppriktig, spontan kram.. ärligt talat kan jag inte ens minnas att jag fått en endaste kram under min uppväxt.

Det här var jättejobbigt för mig speciellt när jag började umgås med en grupp ungdomar när jag bodde i Borlänge för de kramade alltid varandra när de träffade varandra och jag stod bakom, utanför och bara önskade att någon kunde komma fram och krama mig också.

Problemet var att jag själv inte visste hur jag skulle reagera eller agera överhuvudtaget så jag byggde upp en mur omkring mig som sade "kom inte nära mig"! En vän till mig berättade om just detta efter att vi känt varandra i ett par månader och hon sa att hon inte visste om man kunde komma nära mig eller inte för det tog liksom stopp!

Jag lovade och svor på att mina barn aldrig skulle få växa upp på det här sättet och varje dag börjas och avslutas med en kram, en puss och ett  "jag älskar dig och är stolt över dig". Vi sitter alltid och håller om varandra i soffan, tätt intill varandra och jag vet inte hur många gånger om dagen jag kramar, pussar och berättar för mina barn hur mycket de betyder för mig.

Så mitt svar på dagens fråga handlar mer om hur jag gör allt tvärtemot hur jag själv hade det när jag växte upp för mina barn ska aldrig, inte ens en endaste minut, behöva känna att de inte är älskade, de ska alltid veta att det är okej att visa varandra kärlek och varje kväll går de till sängs med vetskapen om att de är de två absolut viktigaste personerna i mitt liv.

Inga kommentarer: