Det är nog flest småsaker jag kommer på när jag läser den här frågan.
Som gången då jag som nyinflyttad i Vermont, USA traskar upp och ställer mig och pratar på engelska inför 350 pers. Eller i somras när jag var i Norrtälje och jag kör omkring i staden utan att få panik. Just det här med att köra i okända städer är något jag fasar för och paniken byggs upp inom mig hela tiden men i somras körde vi runt, runt och det var faktiskt lite roligt.
Eller när jag tog med mig barnen och en av sonens kompisar och så gick vi på en dagspromenad i skogen. Och här är det precis som med att köra bil fast kanske till och med läskigare för vi var långt ute på lederna i skogen men det var inga problem det inte.
Jo ett tillfälle till har jag att dela med mig av och det var dagen då jag verkligen överkom min fobi! Jag växte upp konstant rädd för mörker och det var fruktansvärt! Var jag ensam hemma åkte alla persienner ner om det var mörkt ute för jag var rädd att någon var där utanför och alla lampor tändes. Problemet var att när resten av familjen kom hem så fick jag alltid en utskällning av min mamma för att persiennerna var nere och försökte jag förklara varför så var jag bara löjlig..
Men så en dag efter ett antal gångers besök hos en psykolog specialiserad inom detta så gjorde jag det ultimata testet! Mitt i ett riktigt ångestfyllt ögonblick satte jag ner min fot på golvet, något som var helt omöjligt innan dess för det var ju mörkt under soffan, och tvingade foten att stanna kvar på golvet tills paniken släppt och jag hade en sådan fruktansvärd ångest och paniken steg och steg - tills den helt enkelt började försvinna och ångesten släppte.
Efter det gick det lättare och lättare. Jag är fortfarande inte bekväm med fullständigt mörker men jag kan i alla fall klara av ett normalt liv utan panik och ångest vilket jag aldrig hade klarat om jag inte gjort mina övningar jag fick för att komma över min fobi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar