tisdag 16 februari 2010

Vad är den mest konstiga dröm du någonsin haft?

Ledsen men jag kan inte svara på den frågan för jag kommer ärligt talat inte ihåg.. i perioder drömmer jag mycket - andra drömmer jag inget alls. Eller rättare sagt så kommer jag sällan ihåg vad jag drömt. Men det finns en dröm som fastnade och än idag kan jag tänka tillbaka på den drömmen och minnas hur allt såg ut och jag kan faktiskt lägga in den drömmen här för så fort jag vaknade denna gång så skrev jag ner hela drömmen i en bok.

En dröm jag hade 980412
Mitt i sjön fanns en mindre ö. På ena sidan av ön stod två äldre hus. De var sedan länge obebodda. Gräset växte vilt och låga träd växte utmed den steniga stranden. På större delen av ön växte det gamla tallar. Under dem var det snårigt och det låg stora stenbumlingar som gjorde att det var svårt att gå omkring på ön. Det enda sättet att ta sig ut dit var med båt men det fanns ingen brygga att lägga till vid.

Jag hade fått ön av en gammal släkting i arv så jag och min syster Anna skulle åka ut dit för att se hur husen såg ut. Det ena huset var något mindre än det andra. Inuti var det väldigt förfallet och nästan obeboeligt.

Det andra huset var ljust och vackert inuti med gamla vackra möbler. En trappa ledde upp till det stora huset och fönstren var stora. Rummen i huset var förhållandevis små och enkels möblerade. Köket var litet men ljust och välplanerat. Genom fönstren hade man utsikt ut över sjön.

Eftersom det var tidigt på våren hade inte träden och löven hunnit bli gröna ännu men utsikten var hänförande. De tre sovrummen låg som i en kvadrat mitt i huset med köket på en sida, vardagsrummet på den andra och två gångar på vardera sida. Det fanns även ett litet gammaldags badrum.

Anna valde sovrummet till vänster och jag tog det till höger och lämnade det bakre tomt. I sovrummet fanns det endast en säng, ett nattduksbord (så såg de alla ut) men de var hemtrevliga.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av obehag när jag gick förbi Annas rum. På kvällen gick vi och lade oss i våra respektive rum men mitt i natten vaknade jag av en skrämmande känsla och Anna kom inrusande och hon var livrädd. Något hade skrämt henne när hon sov. När jag närmade mig hennes rum kändes det som om någon eller något hotfullt fanns i hennes rum.

Jag fick en känsla av att något otäckt hade hänt i det rummet för många år sedan. Varken jag eller Anna sov mer den natten.

Följande morgon var underbar. Solen sken och det var varmt ute men ingen av oss kunde uppskatta det fina vädret för vi var för uppskakade av det som hänt oss föregående natt.

Jag visste att jag var tvungen att ta reda på vad det var som hade hänt. Efter en långdragen efterforskning och många samtal med äldre boende i trakten fick jag veta att det en gång bott en ung mor med en dotter på 8-10 år i detta hus. Det hade hänt en olycka i det rum som Anna sovit i och dottern hade dött. Dotterns namn hade varit Charlotte.

Modern hade tagit på sig skulden för olyckan och hon sjönk djupare ner i depression tills hon till slut hade tagit livet av sig då hon aldrig kunde förlåta sig för dotterns död.

Det var hennes känslor av hopplöshet, skuld och misslyckande som speglade sig när man passerade eller spenderade tid i dotterns rum.

Jag tog kontakt med ett medium som berättade för mig och Anna att det enda sätt att få frid i huset och för att moderns ande skulle få frid var att kalla moderns och dotterns ande och att få dotterns ande att förlåta modern.

Mediet berättade för oss hur vi skulle göra för att lyckas. På kvällen i skymningen gick vi in i dotterns rum, tände ett stearinljus på nattduksbordet och på byrån. Vi spred ut rosblad på golvet och lämnade dörren ut till hallen öppen. Minuterna gick sakta men de förvandlades sakta till timmar medan vi satt där. Det hade hunnit bli mörkt när vi uppfattade ett svagt skimmer strax framför oss till vänster.

Sakta tog en figur form och förvandlades till en ung kvinna i en vit klänning. Hon hade långt, lockigt, lingult hår. I hennes ansikte fanns bara sorg. Denna förvandling tog bara ett par sekunder men det kändes som en evighet. Plötsligt såg vi ett nytt skimmer. Denna gång kom det från korridoren. Denna gestalt var mindre men flickan var nästan en kopia av sin mor. Det var dottern Charlotte.

Sakta närmade de sig varandra tills de till slut stod på armlängds avstånd från varandra. Där stod de och iakttog varandra. Sedan såg vi hur modern och dottern omfamnade varandra under en lång stund. Varken jag eller Anna vågade röra oss. Vi vågade knappt andas. Då såg vi hur modern vände sig om och hon såg rakt på oss där vi satt på sängen.

Tårarna rann utmed kinderna och ögonen utstrålade tacksamhet – dottern hade förlåtit sin mor och modern hade äntligen fått ro.

Sakta såg vi hur de två gestalterna bleknade och sedan försvann de. Kvar satt vi på sängen och kände hur rummet fylldes av varma, underbara känslor. Helt tvärtemot de som fanns där ett par dagar tidigare.

Vi satt bara där under en lång stund tills jag slutligen tittade på Anna och frågade om hon ville sova i det här rummet igen.

Anna tittade på mig och svarade att detta var Charlottes rum. Jag såg ingen rädsla i hennes ögon men hon ville sova i min säng i natt. Jag kramade om Anna och sa att det här var hennes rum nu. Anna fick sova i mitt rum men jag visste att hon skulle återvända till sitt rum när hon var redo.

Ett par veckor senare hade vi ordnat med huset. Vi hade städat inomhus, satt upp gardiner och hela huset var ljust och hemtrevligt. Utanför dörren började våren komma igång. Det fanns nu inga tecken kvar som kunde påminna om moder och dotterns obehagliga öde.

Nu bor jag och Anna här.

Inga kommentarer: