Jag är inte mer än människa!

För kanske tre veckor sedan så kom personal från sonens grupp han går i hit och hälsade på. Det var dagen efter att jag fått ta del av socialens utredning och samma dag som jag hade träffat socialsekreteraren för ett sista möte. De hade sett att jag såg trött och sliten ut och de hade blivit oroliga.

De kom hit för att träffa mig och även de kände att det fanns stora frågetecken i utredningen och de hade kontaktat en av socialsekreterarna för att prata med henne om varför de kommit till vissa slutsatser samt att de ville få besked från soc som de sedan kunde lämna till mig för att minska min oro.

Problemet är att socialen ansåg att detta var en ny anmälan och personen som ringt från gruppen ringde mig igår och berättade om vad som hänt. De själva hade inte alls menat det som en anmälan och de menade på att de hade känt sig betydligt lugnare efter att de träffat mig och de kände att de inte behövde vara oroliga för hur jag mådde och de hade försökt förmedla detta till socialen.

Idag ringde socialsekreteraren och berättade att personalen ansett att jag betett mig "underligt". Till mig sa personalen att de sett att jag mådde dåligt och att jag var trött.

Det känns som om jag numera inte får visa någon som helst känsla utan jag måste utått sett vara helt perfekt och inte visa några som helst sprickor i fasaden. Jag vet inte längre vem jag kan lita på och det sliter väldigt hårt på psyket i längden.

När jag kommer till förskolan sätter jag på mig en mask utåt och jag vågar inte nämna om dottern någon gång haft en jobbig morgon för jag vet att de på soc i så fall kommer att lägga till även det i akten gällande mig.

Idag har jag i alla fall haft kontakt med alla mina olika terapeuter. Ett nytt hat-trick igen för mig! Först träffade jag min "husläkare" som även är psykiatriker och vi talade lite om hur vi kunde gå vidare med allting.

Efter det gick jag direkt till min terapeut och träffade henne och nu började även hon tända till gällande allt som skett och hon sa det rakt ut att hon börjar fundera på att anmäla socialen.

Så skickade jag ett sms till min tidigare psykolog och berättade lite om vad läkaren sagt och hon ringde upp mig för bara en kort stund sedan och även hon börjat gå på terapeutens linje och nu har dessa två fått tillåtelse från mig att prata med varandra så jag gav en av dem numret till den andra.

Det här är en cirkus utan dess like! Och mitt i allting försöker jag bli bättre, jag får dagen att fungera både gällande barnen och jobbet men det känns tungt mellan varven.

Nu är inte allt nattsvart. Jag har äntligen återfått lusten att pyssla och min kreativitet har börjat visa sig lite här och var. Istället för att sitta och vänta på att något ska hända har jag själv börjat knyta kontakter åt olika håll för att se vilken hjälp jag kan få - juridisk, stöd, ekonomi och allt annat som jag kan tänka mig behöva hjälp med en vacker dag.

Just nu är dock en av mina högsta önskningar att få byta ut mitt liv mot någon annans för en vecka, bara för att få en chans att slappna av ordentligt.