Ta mig katten att inlägg 100 ska bli ett positivt inlägg!
Jag skämtar inte men jag vaknade klockan 15 idag för all sömnbrist de senaste två veckorna tog helt ut sin rätt. Efter det så stannade jag inne. Det var tok för varmt för mig att gå ut idag men till kvällen gick det bättre.
Så jag gick omkring i området och lyssnade till musiken från en bröllopsfest vid hembygdsgården rakt över vägen från huset där jag bor och jag vandrade utefter gångvägarna i den svala natten och kände doften av syren omkring mig och jag kände en sådan inre frid.
Det som slog mig var att det hela påminde mig om tiden jag bodde i Vermont och jag förstod inte varför till att börja med. Sedan slog det mig att jag har aldrig känt mig så här fridfull under alla de år jag var ihop med exet. Det var därför jag instinktivt tänkte på tiden i Vermont.
De enda gångerna jag mått så här bra har varit när jag varit ensam med barnen eller under fridfulla kvällar sedan vi flyttade men aldrig under alla de 9 år vi bodde ihop innan jag flyttade från huset.
Det är den här känslan jag vill komma ihåg den dagen när mitt liv börjar närma sig mot sitt slut och jag vill känna att jag har haft ett bra liv, ett liv av inre frid och lycka och det kunde jag aldrig ha fått tillsammans med honom.
Aldrig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar