Skälet till att jag vill ha kvar barnen här är många men främst är det för att Erik äntligen fått hjälp och stöd i skolan gällande hans läs- och skrivsvårigheter.
Skolan på pappans ort fick här i dagarna svidande kritik från skolinspektionen där det klart och tydligt står att inga barn i behov av särskilt stöd har fått den hjälp de behöver, där 50 % av alla elever går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet och den skola där han skulle gå har fått stark kritik för att elever där blir grovt kränkta av olika lärare på skolan - fakta, även rektorn har medgett att det är så!
Erik har även blivit mer självständig och öppnare och det säger flera personer i hans närhet. Han har väldigt mycket vänner här och skolformen är helt suverän för honom. Han har rotat sig bra och trivs enormt!
Emma har blivit betydligt lugnare och det är en sådan stor skillnad på henne idag och för ett år sedan. När vi bodde ihop rymde hon hela tiden och hon fick affektkramper ganska ofta - detta har inte skett på ett helt år hemma hos mig.
Sedan har vi problemet med att om exet skulle ha barnen på heltid så dröjer det inte många dagar innan han fullständigt exploderar. Han har själv erkänt att när han blir arg så svartnar det för ögonen och han har inga minnen av vad som hänt, han har vissa problem med hantera alkoholen och ambulans har hämtat honom vid ett tillfälle och en annan kille en annan gång efter att exet gav sig på honom.
Exet kan tänka sig att ha gemensam vårdnad men enbart om han får boendet. Han kräver nu även det intermistiska boendet där barnen skulle få gå kvar i skolan och på förskolan terminen ut och att han ska köra dem hit och hem till orten igen varje dag och sedan placeras i skola och förskola på hans bostadsort. Det blir då Emmas fjärde förskola på lika många år. *suck*
Varannan vecka är inte heller optimalt då exet som sagt arbetar vid såna tider att han inte kan sköta hämtning eller lämning och flera olika personer skulle då tas in för att köra barnen till och från skola och förskola och det skulle även medföra att Emma får spendera upp emot 2 timmar om dagen i bilen fram och tillbaka.
Idag har exet barnen varje ledig helg, han har haft alla lov och han får även extradagar då jag berättar för honom att barnen eller ett av barnen är ledig lite extra men han anser att jag har samarbetssvårigheter för han ska tydligen ha kontaktat mig för att han ville träffa barnen även de helger han inte har umgänge.
Problemet är att jag kan inte minnas att han bett om det men samtidigt så måste mina helger få vara mina. När barnen är hos mig på helgerna är vi nästan aldrig hemma och det räcker med att jag fick ställa in planerna för ett helt lov där socialen framförde ett krav på att exet skulle ha även det lovet.
Nu har jag inte haft ett enda lov med barnen på hela den här tiden men exet har haft alla 4 lov.
1 kommentar:
Hej,
Jag ser att du försöker göra ditt bästa för barnen - och jag stöttar dig i det. kanske är detta bara en storm som kommer att passera den också, liksom andra som kommit före. Det låter på mig som om du just nu står mitt uppi det hela, och tro mig - detta kommer att bli bättre. Jag har, som jag tidigare berättat, legat i en fejd med exet under ett helt år i domstol. Året har varit kantat med ändlösa hot, förfrågningar som inte har ett dugg med skillsmässan att göra och hur mycket ilska som helst. Men, efter det att domaren sa sitt för en månad sen har allt groll och sånt försvunnit. Livet börjar sakta bli lugnt och en ny norm börjar infinna sig.
Det finns en devis från en gemenskap som jag tillhör som säger att man skall be en bön för den som skapar mest ilska. Kanske inte be en bön till gud, utan för den personen att han i detta fall, skall finna sans och reson att sätta barnen först och se till det långa perspektivet. På detta sätt brukar ilskan sjunka undan och omtanke och välvilja styr dialogen, vilket brukar klä av argumenten hos den andre personen.
Ta vara på dig och framför allt, ta det lungt!
Skicka en kommentar