Ge det tid.

Hade du träffat mig för ett år sedan hade du fått springa för att hålla samma takt som jag. Jag var gift, jobbade heltid, 2-barnsmamma, var ungdomsledare, lärare för en kvällskurs samt att på fritiden så läste jag mycket, pysslade med trolldeg, virkade, stickade, gjorde grafik, var social och träffade folk, skötte ett hushåll. Allt detta på en och samma gång och jag hade inga problem med att vara i farten.

Så kom mörkret. Som den djupaste avgrund drog den ner mig. Som kvicksand som drar ner mig allt mer desto hårdare jag kämpar för kontrollen. Det är oundvikligt att det en dag brister och det gjorde det.

Tack vare barnen så hade jag i alla fall någon sorts rutin på livet men allt annat försvann. Idag är jag visserligen fortfarande mamma men allt annat är borta. Det är en skrämmande känsla att veta att jag måste lära känna mig själv igen för det okända skrämmer mig lite i det här fallet. Vem är jag egentligen? Vem kommer jag att vara om ett år?

Det kommer dagar som idag då jag känner en sådan inre frid och det känns som om jag skulle kunna ta mig an hela världen och mitt hjärta jublar. Det känns som om att avgrunden är så långt borta att jag aldrig mer kommer att få se av den igen.

Så undan för undan, utan att jag märker det, faller skymningen igen. I början känns fortfarande marken fast men det är bara en illusion, en synvilla. Sakta dras mattan undan från mina fötter och marken saknar stabilitet och jag försöker greppa tag i en gren.

Det är så mitt liv ser ut idag och för en gångs skull tänker jag inte stressa mig själv utan jag tänker ta den tid det tar på mig för att läka såren och jag börjar äntligen acceptera att det här kan ta lång tid.